Ailenroc

Fick ett mail från en tjej som jag tänkt mycket på i två veckor nu. Har inte förmått skriva ett svar till henne då jag känt mig så svarslös inför henne och hennes situation. Läst hennes blogg och fascinerats av denna kvinna. Det är med ödmjukhet/ respekt och en känsla av otillräcklighet jag ändå försöker svara på hennes mail som kommer nedan.

Hej, jag hittade din blogg nyss och tänkte att jag kanske kunde skriva till dig. Brukar inte skriva till folk såhär på internet, men eftersom du skriver att det är okej så tänkte jag att visst, varför inte. Jag tror att jag är psykiskt sjuk, på riktigt. Något är allvarligt fel på mig. Jag har blivit testad för diverse olika saker men ingenting tycks stämma in på mig. När jag mår dåligt mår jag fruktansvärt dåligt, när jag mår dåligt är det som att jag inte längre är jag. När jag har mina dåliga dagar behandlar jag de jag älskar och bryr mig om på sätt jag aldrig någonsin skulle drömma om att göra när jag mår bra. Jag säger hemska saker, skriker, inte skriker som i skäller utan skriker som i gallskriker, bara skriker rakt ut. I ren panik.

I vanliga fall är jag en väldigt tyst och försynt människa. Ända sedan dagis har jag varit väldigt blyg och inte haft så många vänner. Jag skulle aldrig drömma om att göra någonting som skadar någon och aldrig bryta några reglar, min största rädsla är att få kritik. Jag gör aldrig fel!

Alla problem började när jag gick i åttan och sen dess har jag åka fram och tillbaka mellan bup, ungdomsmottagningen och diverse vårdcentraler och sjukhus. Just nu är det juluppehåll men jag går till triage på sjukhuset här i stan. Men dock, ingenting tycks hjälpa. Antidepressiva trycker dom i mig men månad efter månad passerar och det blir fan inte bättre för det.

Jag skulle så gärna vilja säga att jag inte kan hjälpa detta. Att jag inte själv styr det här. Men visst gör jag det, inte är det någon annan som sätter rakbladet till och skär tills blodet rinner. Inte är det någon annan som dunkar mitt huvud i tegelväggar tills jag spyr. Nej, det är jag själv, det är min röst som ber alla i min omgivning att dra åt helvete och låta mig dö ensam.

Jag vet inte varför jag skriver, det är ju uppenbart att jag verkligen fått massor av hjälp. Men jag är så desperat. Jag går fjärde året på gymnasiet nu och kommer inte kunna ta studenten till sommaren heller. Denna sommaren träffade jag mannen i mitt liv, ja-a, jag vet, kanske är jag för liten för att säga något sånt. Men jag har aldrig känt såhär, och det gör bara saken värre. Det är inte lätt att vara så rubbad i huvudet som jag är och samtidigt älska en annan människa så hemskt mycket som jag älskar denna killen. Jag känner mig så fruktansvärt otacksam som inte kan älska livet...

Varje litet klokt ord är guld värt.. läs gärna min blogg/dagbok/journal... what ever.. phect.se/blogg

MVH

Mitt svar till henne kommer nedan

Hej
Tänkt mycket på dig. Haft dåligt samvete för att jag inte svarat på ditt mail.
Fått tankar om att det inte finns något jag kan säga dig som du inte redan tänkt själv.
Alla meningar blir plattityder både för mig och för dig. Därför har det inte blivit något mail. Förrän nu.

Vet dock fortfarande inte vad mitt mail ska säga dig. Jag har respekt för dig och din komplexitet men du får ta följande rader som observationer. Du kan göra med dem vad du vill.

I din blogg är det mesta dubbelt. Ofta i foton du tagit men också i de bilder du ger av dig själv.

Din pappa är nyckeln.

Mycket av det som framgår mellan raderna får mig att tänka bipolär sjukdom.

Du tar helt fantastiska bilder!

Du är en fantastisk människa. Otroligt spännande personlighet. Väldigt kreativ. Vacker och intelligent men vad hjälper det. Snarare ett hinder för dig?

Du skriver idag att du ska sluta vända ut och in på dig själv. Bara känna och acceptera. Bra.
Det finns inga svar ändå.
Ge upp.

Tänk inte efter vad du känner. Känn efter vad du tänker.

Fokusera på andra
Hjälp andra
Gör saker
Aktivera dig fast du inte orkar
Träna
Läs

Fokusera inte på dig själv. Ta bilder på andra och på annat.

Känner att mina ord är fruktlösa men jag känner mycket med dig och vill att du ska ha det bra så jag gjorde ett försök ändå.

Med vänlig hälsning
Qratorn