Fick ett mail från en tjej som har det jättejobbigt. Hon skriver såsom följer
Hej!
Jag läsa om dig på Ludmillas blogg ( www.ludmilla.se) och jag ska säga att jag blev väldigt berörd över allt du varit med om.
Jag är en tjej på 15 år som mår psykiskt rätt dåligt. Är ett skiljsmässobarn och har mist min bror på grund av droger.
Skadar mig själv det gör jag också och jag lider av tvångstankar och ångest. Har försökt ta mitt liv en gång men misslyckades. Allt är så himla jobbigt och jag vet ärligt talat inte hur länge till jag ska orka fortsätta kämpa. Finns det äns något hopp om mig?
Jag beklagar verkligen allt som du varit med om, att förlora ett barn, och i ditt fall tre barn måste vara det värsta man kan vara med om.
// X
Hej X
Du verkar ha det jättejobbigt och jag känner verkligen med dig. Du måste bryta detta på något sätt!
Går du i 9:an på högstadiet? Finns det en skolkurator du kan vända dig till? Skolkuratorn har tystnadsplikt och kan vara någon som du kan ventilera dina tankar med.
På så sätt kan du få tips om hur du ska hantera din ångest och också få veta vart du kan vända dig för att få terapeutisk hjälp. När man har ont i en kroppsdel går man till läkaren och detta är inte konstigare än så.
Du måste ta en kontakt med någon du kan tala med annars kan det sluta riktigt illa. Speciellt som du skriver att du redan försökt ta livet av dig en gång. Om du har sådana tankar fortfarande ska du tänka på att du inte bara tar livet av dig själv. Du tar även död på delar av de människor som älskar dig. De har ju redan förlorat din bror vilket måste varit fruktansvärt för både dig och dem.
Tonåren är en hemsk period för många. Kanske speciellt för tjejer då det händer så många kemisk/fysiska/psykologiska grejer med båda kropp och själ. Det kan påverka vilken kille eller tjej som helst väldigt mycket även om personen haft det hur bra som helst under uppväxten.
Många säger att när de väl blivit 16-17 år så har de liksom kommit ur en dimma och de har inte förstått vad som drabbade dem.
Håll därför ut tills du genomgått tonårskrisen/ krisen. Sök samtalskontakt hos skolkurator, ungdomsmottagning eller vänd dig till någon vuxen du känner förtroende för.
Du måste göra detta. Det är din skyldighet gentemot din bror, dina föräldrar, dina vänner och dig själv!
Det finns hopp om dig. Du uttrycker medkänsla till mig i ditt mail. Du är en god människa som det finns hopp om. Du är värd det bästa i livet och jag känner att om du bara kommer ur detta h-e kommer det att bli bra för dig med.
Skriv gärna till mig och berätta när du tagit din första samtalskontakt. Gör det nu.
Med all förhoppning om lindring och att det ska bli bra för dig.
Qratorn
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du skriver att skolkuratorn har tystnadsplikt... Det gäller väl inte om de får reda på att man så att säga "far illa". Gäller det självskadande? Om jag berättar att jag skadar mig - är det då så att de måste berätta det för mina föräldrar? Jag har skadat mig och gör det fortfarande, lite, men tänker oftare på det än jag gör det nu. Men jag vågar inte berätta för någon då jag är rädd att de kontaktar mina föräldrar...
SvaraRadera/17-årig tjej
När jag berättade för skolkuratorn att jag skar mig själv kontaktade hon mina föräldrar och anmälde till socialen. Lika så när jag berättade att jag hade självmordstankar. Så jag litar då inte riktigt på skolkuratorn/
SvaraRadera15-årig tjej.
Nä det är ju just det jag är rädd för! Jag måste få ur mig det - berätta för nån (jag plågas också av själmordstankar, även om jag aldrig skulle genomföra) men jag vågar inte pga det du sa. Jag har en lärare, hon är den enda på skolan jag litar på, men vad hjälper det när hon ändå har anmälningsplikt..?
SvaraRadera/17-årig tjej - igen
Jag tycker ändå du måste berätta för någon, till din lärare eller någon du litar på. Du behöver hjälp! jag tyckte först det var det värsta som kunde hända att mina föräldrar skulle få veta något om hur jag mådde, men det är ändå så skönt att dem vet. Kuratorn gjorde det för mitt bästa, men det är inte alltid så lätt att förstå det. Hon ringde först till mina föräldrar och sen pratade hon med både mig och mina föräldrar att hon tänkte anmäla till socialen. Men socialen är inte så hemsk som det låter. Vi hade ett möte och kom fram till att jag skulle börja gå hos BUP. Dem försöker bara hjälpa dig, kom ihåg det.
SvaraRaderaBerätta till din lärare hur du känner så kanske hon kan hjälpa dig att kontakta kuratorn eller någon annan hjälp. Jag vet att du klarar det, tjejen:) Jag tror på dig och även om det verkar vara det värsta som kan hända att dina föräldrar får veta så är det ändå det bästa i slutändan. Då kan du få både stöd och hjälp av dem. Dem kanske blir upprörda när dem får veta hur du mår men jag lovar att dem ändå är tacksama för att dem får veta det. Dem bryr sig om dig och vill ditt bästa. Ta hand om dig nu/ 15-årig tjej- igen;)
Hm... svårt, men jag förstår vad du menar. Jag vill inte att de ska göra något oöverlagt - något utan min vetskap. Inte för att jag tror det om henne försås... Kommer ju ändå inte kunna dölja det för alltid. /den 17-åriga tjejen =)
SvaraRaderaOch tack för ditt stöd förresten - alltid skönt med någon som vet hur det känns!
Ja, det är svårt. Men jag tror inte de skulle göra något utan din vetskap, särskilt inte när du ändå är så pass gammal. Nä, det går inte att dölja så länge att man mår dåligt, eller att man skadar sig själv. Alltid är det någon som lägger märke till det, tids nog. Jag hoppas du tar mod till dig och berättar för någon, du tjänar på det. Det finns säkert massa som älskar dig och inte vill förlora dig. Jag vet förresten inte om du visste att jag är tjejen som skrivit det där mailet. Det som är från en 15-årig tjejsom mår psykiskt dåligt. Fast du har kanske listat ut det men egentligen är jag kanske inte rätt person att hjälpa dig eftersom jag själv mår rätt taskigt. Men ge stöd till andra och bry mig om andra är jag bra på, dess värre inte på att bry mig om mig själv:/ Fast jag vet vet ju hur du känner så därför är det lättare för mig att veta hur det känns än för någon som inte varit där vi är...
SvaraRaderaLycka till med allt, du klarar allt bara du vill:) / Jag igen;)