Fick ett mail från en tjej som jag tänkt mycket på i två veckor nu. Har inte förmått skriva ett svar till henne då jag känt mig så svarslös inför henne och hennes situation. Läst hennes blogg och fascinerats av denna kvinna. Det är med ödmjukhet/ respekt och en känsla av otillräcklighet jag ändå försöker svara på hennes mail som kommer nedan.
Hej, jag hittade din blogg nyss och tänkte att jag kanske kunde skriva till dig. Brukar inte skriva till folk såhär på internet, men eftersom du skriver att det är okej så tänkte jag att visst, varför inte. Jag tror att jag är psykiskt sjuk, på riktigt. Något är allvarligt fel på mig. Jag har blivit testad för diverse olika saker men ingenting tycks stämma in på mig. När jag mår dåligt mår jag fruktansvärt dåligt, när jag mår dåligt är det som att jag inte längre är jag. När jag har mina dåliga dagar behandlar jag de jag älskar och bryr mig om på sätt jag aldrig någonsin skulle drömma om att göra när jag mår bra. Jag säger hemska saker, skriker, inte skriker som i skäller utan skriker som i gallskriker, bara skriker rakt ut. I ren panik.
I vanliga fall är jag en väldigt tyst och försynt människa. Ända sedan dagis har jag varit väldigt blyg och inte haft så många vänner. Jag skulle aldrig drömma om att göra någonting som skadar någon och aldrig bryta några reglar, min största rädsla är att få kritik. Jag gör aldrig fel!
Alla problem började när jag gick i åttan och sen dess har jag åka fram och tillbaka mellan bup, ungdomsmottagningen och diverse vårdcentraler och sjukhus. Just nu är det juluppehåll men jag går till triage på sjukhuset här i stan. Men dock, ingenting tycks hjälpa. Antidepressiva trycker dom i mig men månad efter månad passerar och det blir fan inte bättre för det.
Jag skulle så gärna vilja säga att jag inte kan hjälpa detta. Att jag inte själv styr det här. Men visst gör jag det, inte är det någon annan som sätter rakbladet till och skär tills blodet rinner. Inte är det någon annan som dunkar mitt huvud i tegelväggar tills jag spyr. Nej, det är jag själv, det är min röst som ber alla i min omgivning att dra åt helvete och låta mig dö ensam.
Jag vet inte varför jag skriver, det är ju uppenbart att jag verkligen fått massor av hjälp. Men jag är så desperat. Jag går fjärde året på gymnasiet nu och kommer inte kunna ta studenten till sommaren heller. Denna sommaren träffade jag mannen i mitt liv, ja-a, jag vet, kanske är jag för liten för att säga något sånt. Men jag har aldrig känt såhär, och det gör bara saken värre. Det är inte lätt att vara så rubbad i huvudet som jag är och samtidigt älska en annan människa så hemskt mycket som jag älskar denna killen. Jag känner mig så fruktansvärt otacksam som inte kan älska livet...
Varje litet klokt ord är guld värt.. läs gärna min blogg/dagbok/journal... what ever.. phect.se/blogg
MVH
Mitt svar till henne kommer nedan
Hej
Tänkt mycket på dig. Haft dåligt samvete för att jag inte svarat på ditt mail.
Fått tankar om att det inte finns något jag kan säga dig som du inte redan tänkt själv.
Alla meningar blir plattityder både för mig och för dig. Därför har det inte blivit något mail. Förrän nu.
Vet dock fortfarande inte vad mitt mail ska säga dig. Jag har respekt för dig och din komplexitet men du får ta följande rader som observationer. Du kan göra med dem vad du vill.
I din blogg är det mesta dubbelt. Ofta i foton du tagit men också i de bilder du ger av dig själv.
Din pappa är nyckeln.
Mycket av det som framgår mellan raderna får mig att tänka bipolär sjukdom.
Du tar helt fantastiska bilder!
Du är en fantastisk människa. Otroligt spännande personlighet. Väldigt kreativ. Vacker och intelligent men vad hjälper det. Snarare ett hinder för dig?
Du skriver idag att du ska sluta vända ut och in på dig själv. Bara känna och acceptera. Bra.
Det finns inga svar ändå.
Ge upp.
Tänk inte efter vad du känner. Känn efter vad du tänker.
Fokusera på andra
Hjälp andra
Gör saker
Aktivera dig fast du inte orkar
Träna
Läs
Fokusera inte på dig själv. Ta bilder på andra och på annat.
Känner att mina ord är fruktlösa men jag känner mycket med dig och vill att du ska ha det bra så jag gjorde ett försök ändå.
Med vänlig hälsning
Qratorn
torsdag 7 januari 2010
fredag 18 december 2009
Svårt att vara tonåring
Fick ett mail från en tjej som har det jättejobbigt. Hon skriver såsom följer
Hej!
Jag läsa om dig på Ludmillas blogg ( www.ludmilla.se) och jag ska säga att jag blev väldigt berörd över allt du varit med om.
Jag är en tjej på 15 år som mår psykiskt rätt dåligt. Är ett skiljsmässobarn och har mist min bror på grund av droger.
Skadar mig själv det gör jag också och jag lider av tvångstankar och ångest. Har försökt ta mitt liv en gång men misslyckades. Allt är så himla jobbigt och jag vet ärligt talat inte hur länge till jag ska orka fortsätta kämpa. Finns det äns något hopp om mig?
Jag beklagar verkligen allt som du varit med om, att förlora ett barn, och i ditt fall tre barn måste vara det värsta man kan vara med om.
// X
Hej X
Du verkar ha det jättejobbigt och jag känner verkligen med dig. Du måste bryta detta på något sätt!
Går du i 9:an på högstadiet? Finns det en skolkurator du kan vända dig till? Skolkuratorn har tystnadsplikt och kan vara någon som du kan ventilera dina tankar med.
På så sätt kan du få tips om hur du ska hantera din ångest och också få veta vart du kan vända dig för att få terapeutisk hjälp. När man har ont i en kroppsdel går man till läkaren och detta är inte konstigare än så.
Du måste ta en kontakt med någon du kan tala med annars kan det sluta riktigt illa. Speciellt som du skriver att du redan försökt ta livet av dig en gång. Om du har sådana tankar fortfarande ska du tänka på att du inte bara tar livet av dig själv. Du tar även död på delar av de människor som älskar dig. De har ju redan förlorat din bror vilket måste varit fruktansvärt för både dig och dem.
Tonåren är en hemsk period för många. Kanske speciellt för tjejer då det händer så många kemisk/fysiska/psykologiska grejer med båda kropp och själ. Det kan påverka vilken kille eller tjej som helst väldigt mycket även om personen haft det hur bra som helst under uppväxten.
Många säger att när de väl blivit 16-17 år så har de liksom kommit ur en dimma och de har inte förstått vad som drabbade dem.
Håll därför ut tills du genomgått tonårskrisen/ krisen. Sök samtalskontakt hos skolkurator, ungdomsmottagning eller vänd dig till någon vuxen du känner förtroende för.
Du måste göra detta. Det är din skyldighet gentemot din bror, dina föräldrar, dina vänner och dig själv!
Det finns hopp om dig. Du uttrycker medkänsla till mig i ditt mail. Du är en god människa som det finns hopp om. Du är värd det bästa i livet och jag känner att om du bara kommer ur detta h-e kommer det att bli bra för dig med.
Skriv gärna till mig och berätta när du tagit din första samtalskontakt. Gör det nu.
Med all förhoppning om lindring och att det ska bli bra för dig.
Qratorn
Hej!
Jag läsa om dig på Ludmillas blogg ( www.ludmilla.se) och jag ska säga att jag blev väldigt berörd över allt du varit med om.
Jag är en tjej på 15 år som mår psykiskt rätt dåligt. Är ett skiljsmässobarn och har mist min bror på grund av droger.
Skadar mig själv det gör jag också och jag lider av tvångstankar och ångest. Har försökt ta mitt liv en gång men misslyckades. Allt är så himla jobbigt och jag vet ärligt talat inte hur länge till jag ska orka fortsätta kämpa. Finns det äns något hopp om mig?
Jag beklagar verkligen allt som du varit med om, att förlora ett barn, och i ditt fall tre barn måste vara det värsta man kan vara med om.
// X
Hej X
Du verkar ha det jättejobbigt och jag känner verkligen med dig. Du måste bryta detta på något sätt!
Går du i 9:an på högstadiet? Finns det en skolkurator du kan vända dig till? Skolkuratorn har tystnadsplikt och kan vara någon som du kan ventilera dina tankar med.
På så sätt kan du få tips om hur du ska hantera din ångest och också få veta vart du kan vända dig för att få terapeutisk hjälp. När man har ont i en kroppsdel går man till läkaren och detta är inte konstigare än så.
Du måste ta en kontakt med någon du kan tala med annars kan det sluta riktigt illa. Speciellt som du skriver att du redan försökt ta livet av dig en gång. Om du har sådana tankar fortfarande ska du tänka på att du inte bara tar livet av dig själv. Du tar även död på delar av de människor som älskar dig. De har ju redan förlorat din bror vilket måste varit fruktansvärt för både dig och dem.
Tonåren är en hemsk period för många. Kanske speciellt för tjejer då det händer så många kemisk/fysiska/psykologiska grejer med båda kropp och själ. Det kan påverka vilken kille eller tjej som helst väldigt mycket även om personen haft det hur bra som helst under uppväxten.
Många säger att när de väl blivit 16-17 år så har de liksom kommit ur en dimma och de har inte förstått vad som drabbade dem.
Håll därför ut tills du genomgått tonårskrisen/ krisen. Sök samtalskontakt hos skolkurator, ungdomsmottagning eller vänd dig till någon vuxen du känner förtroende för.
Du måste göra detta. Det är din skyldighet gentemot din bror, dina föräldrar, dina vänner och dig själv!
Det finns hopp om dig. Du uttrycker medkänsla till mig i ditt mail. Du är en god människa som det finns hopp om. Du är värd det bästa i livet och jag känner att om du bara kommer ur detta h-e kommer det att bli bra för dig med.
Skriv gärna till mig och berätta när du tagit din första samtalskontakt. Gör det nu.
Med all förhoppning om lindring och att det ska bli bra för dig.
Qratorn
lördag 12 december 2009
Igång igen!
Haft ett uppehåll på denna blogg men vill nu ha mail, frågor och funderingar igen så tveka inte skriv ett mail till mig!
Med vänlig hälsning
Qratorn
Med vänlig hälsning
Qratorn
onsdag 8 april 2009
Fråga Q-rator
Hej
Skriv gärna till min mail om frågor som rör sig om livet. Det kan handla om barn, familj, relationer, sorg, handikapp, skilsmässa, sport, fondsparande, sex, grubbel, kärlek och allt annat som har med livet att göra!Min mailadress är Qrator66@gmail.com
Jag får många frågor men jag svara på just din fråga så fort jag kan. Ibland kommer det frågor som är likartade och då samlar jag dem och kommer med reflektioner kring de frågorna i ett inlägg!
Varmt välkommen till Qratorn!
Tänk på att mina tankar inte är rätt svar på livets alla funderingar. Jag har varit med om en del i livet och kan därmed ge mina reflektioner kring din fråga!
söndag 5 april 2009
X-problematik
Fick ett mail från "Petra" .
Hej.
Har nyligen separerat och ligger i skilsmässa. I bilden finns det två barn, 3 och 5,5 år gamla. Äktenskapet hade varit dåligt i flera år och jag har försökt bryta upp ett flertal gånger men alltid blivit tillbakatryckt av exet. Detta ledde till att jag bakom hans rygg tog kontakt med andra män och chattade. Träffade ingen men chattade och fick den uppskattning jag behövde ha och saknade. En av dessa män väckte lite andra känslor hos mig och det var de känslorna som fick mig att ta steget och tillslut bryta mig loss från exet. Då jag saknade eget boende flyttade jag hem till den andra mannen tillfälligt, utan att vi inlett någon relation. Allt eftersom dagarna gick så tog känslorna över och vi är idag tillsammans.
Jag sökte hela tiden egen lägenhet och har nu fått en och flyttar om 3 veckor. Barnen har inte varit hemma hos mig där jag bor nu och de har inte träffat min pojkvän. Varken de eller exet vet om att jag har en pojkvän eller att jag bor hos honom. Jag vill vänja barnen vid att mamma och pappa bor var för sig först innan jag introducerar min pojkvän. Och jag är medveten om att min nya relation kanske bara är en övergångsrelation men jag väljer att vara i den ändå.
Jag undrar ofta hur jag ska berätta för exet att jag har en ny kärlek. Exet är väldigt sårad då han upplever att mitt uppbrott kom väldigt plötsligt. Han har känslor kvar, medan de hos mig är döda. Jag vill visa min relation för världen, vill inte smyga och låtsas. Men jag kan inte visa upp den innan jag berättat. Vad har du för tips? Och hur gör man det bäst med barnen?
Hälsn. Petra
Petra! Tack för ditt mail och för att du visar mig förtroende genom att rikta dina frågor till mig. Ska försöka komma med lite tankar kring din situation.
Ofta vet man vad man behöver göra och här känns det som att du gjort det du egentligen vet att du inte ska..?
Det är inte roligt att höra ord från någon, som ens inre röst viskar förgäves. Tyvärr känner jag att jag måste vara lite av "djävulens advokat i kommande text. Ber om ursäkt i förväg..
En sammanfattning av det du bör fundera på enligt mitt sätt att se det
Hur lär jag mig känna var mina gränser går? Vilka är mina behov? Vilka är barnens behov?
Är jag trygg med mig själv? Kan jag leva ensam med mina barn? Brukar jag hoppa in i nya relationer innan jag hunnit bearbeta den avslutade?
Kan jag sätta mina behov i andra hand till förmån för barnen? Behöver jag den nya relationen i mitt liv just nu? Behöver jag tid att smälta och bearbeta skilsmässan och mitt havererade äktenskap?
Vad behöver barnen i denna situation? Hur ska man hantera separationen så att den inte ska bli för smärtsam för dem?
Hur kan jag få till ett samarbete kring barnen med mitt sårade ex?
Vilka lagar, rättigheter, skyldigheter finns. Hur har andra gjort?
Som du ser är inte de frågor du skrev om i mailet med i sammanställningen ovan. Jag förstår att det är svårt att vrida tillbaka bandet nu men tror att om det ska bli bra för dig, barnen och barnens pappa så är det denna ordning du måste ta det i.
Är det helt omöjligt att be din nya partner om förståelse och tålamod? Tålamod i den meningen att du behöver tid på dig att reda ut den situation du är i. Inte rätt mot honom heller då han säkert också har funderingar på om han är ett övergångsobjekt.
När du flyttat och fått ordning på ditt nya liv med barnen och med samarbetet med deras pappa kring umgänget osv, kan du väl dejta honom i lagom tempo så att han växer in i era liv efterhand? På detta vis behöver du inte inte berätta för pappan om den nya relationen på ett konkret sätt. Det bara blir och det blir när han är mer mogen för att hantera det.
Jag undrar lite över om hur länge du bott ifrån barnen och hur de uppfattat ditt försvinnande då de inte fått se var du bor nu? Blir svårt för dem att få begriplighet i detta då de inte har en bild av vart du tagit vägen.
Därför är det ju jättebra att det nu ordnat sig med lägenhet för dig så att de kan komma till dig.
Vad gäller samarbetet kring umgänget kan du alltid gå till familjerätten på socialförvaltningen för att få ett samarbetssamtal med proffs som leder samtalet mellan dig och din man. Då gör man - med deras hjälp - upp en plan på hur det ska se ut och allt skrivs ner. Om relationen mellan dig och din man är sårbar är det upplagt för konflikter och missförstånd som i slutändan drabbar barnen.
Om du inte vill använda dig av det alternativet är det viktigt att försöka prata med pappan för att redan från början lägga upp en plan på hur umgänget ska se ut. Om han är svår kan du vädja för barnens skull. Även om han är sårad är det svårt för honom att inte vilja sina barns bästa.
Jag vet inte om ni ska dela på tiden med barnen eller om du ska ha dem hos dig största delen av tiden. Om de ska vara hos dig mest ska du begära underhållsbidrag, antingen direkt av honom - då kommer ni överrens om summan- eller via försäkringskassan som då ger dig 1273 kr/månad som de sedan kräver av honom.
Innehållet ovan beskriver hur du kan göra för att det ska bli bra för alla parter. Det kräver dock en stor dos mogenhet och att hela tiden ha barnens perspektiv i fokus.
Lyssna på din inre röst
Qratorn
Hej.
Har nyligen separerat och ligger i skilsmässa. I bilden finns det två barn, 3 och 5,5 år gamla. Äktenskapet hade varit dåligt i flera år och jag har försökt bryta upp ett flertal gånger men alltid blivit tillbakatryckt av exet. Detta ledde till att jag bakom hans rygg tog kontakt med andra män och chattade. Träffade ingen men chattade och fick den uppskattning jag behövde ha och saknade. En av dessa män väckte lite andra känslor hos mig och det var de känslorna som fick mig att ta steget och tillslut bryta mig loss från exet. Då jag saknade eget boende flyttade jag hem till den andra mannen tillfälligt, utan att vi inlett någon relation. Allt eftersom dagarna gick så tog känslorna över och vi är idag tillsammans.
Jag sökte hela tiden egen lägenhet och har nu fått en och flyttar om 3 veckor. Barnen har inte varit hemma hos mig där jag bor nu och de har inte träffat min pojkvän. Varken de eller exet vet om att jag har en pojkvän eller att jag bor hos honom. Jag vill vänja barnen vid att mamma och pappa bor var för sig först innan jag introducerar min pojkvän. Och jag är medveten om att min nya relation kanske bara är en övergångsrelation men jag väljer att vara i den ändå.
Jag undrar ofta hur jag ska berätta för exet att jag har en ny kärlek. Exet är väldigt sårad då han upplever att mitt uppbrott kom väldigt plötsligt. Han har känslor kvar, medan de hos mig är döda. Jag vill visa min relation för världen, vill inte smyga och låtsas. Men jag kan inte visa upp den innan jag berättat. Vad har du för tips? Och hur gör man det bäst med barnen?
Hälsn. Petra
Petra! Tack för ditt mail och för att du visar mig förtroende genom att rikta dina frågor till mig. Ska försöka komma med lite tankar kring din situation.
Ofta vet man vad man behöver göra och här känns det som att du gjort det du egentligen vet att du inte ska..?
Det är inte roligt att höra ord från någon, som ens inre röst viskar förgäves. Tyvärr känner jag att jag måste vara lite av "djävulens advokat i kommande text. Ber om ursäkt i förväg..
En sammanfattning av det du bör fundera på enligt mitt sätt att se det
Hur lär jag mig känna var mina gränser går? Vilka är mina behov? Vilka är barnens behov?
Är jag trygg med mig själv? Kan jag leva ensam med mina barn? Brukar jag hoppa in i nya relationer innan jag hunnit bearbeta den avslutade?
Kan jag sätta mina behov i andra hand till förmån för barnen? Behöver jag den nya relationen i mitt liv just nu? Behöver jag tid att smälta och bearbeta skilsmässan och mitt havererade äktenskap?
Vad behöver barnen i denna situation? Hur ska man hantera separationen så att den inte ska bli för smärtsam för dem?
Hur kan jag få till ett samarbete kring barnen med mitt sårade ex?
Vilka lagar, rättigheter, skyldigheter finns. Hur har andra gjort?
Som du ser är inte de frågor du skrev om i mailet med i sammanställningen ovan. Jag förstår att det är svårt att vrida tillbaka bandet nu men tror att om det ska bli bra för dig, barnen och barnens pappa så är det denna ordning du måste ta det i.
Är det helt omöjligt att be din nya partner om förståelse och tålamod? Tålamod i den meningen att du behöver tid på dig att reda ut den situation du är i. Inte rätt mot honom heller då han säkert också har funderingar på om han är ett övergångsobjekt.
När du flyttat och fått ordning på ditt nya liv med barnen och med samarbetet med deras pappa kring umgänget osv, kan du väl dejta honom i lagom tempo så att han växer in i era liv efterhand? På detta vis behöver du inte inte berätta för pappan om den nya relationen på ett konkret sätt. Det bara blir och det blir när han är mer mogen för att hantera det.
Jag undrar lite över om hur länge du bott ifrån barnen och hur de uppfattat ditt försvinnande då de inte fått se var du bor nu? Blir svårt för dem att få begriplighet i detta då de inte har en bild av vart du tagit vägen.
Därför är det ju jättebra att det nu ordnat sig med lägenhet för dig så att de kan komma till dig.
Vad gäller samarbetet kring umgänget kan du alltid gå till familjerätten på socialförvaltningen för att få ett samarbetssamtal med proffs som leder samtalet mellan dig och din man. Då gör man - med deras hjälp - upp en plan på hur det ska se ut och allt skrivs ner. Om relationen mellan dig och din man är sårbar är det upplagt för konflikter och missförstånd som i slutändan drabbar barnen.
Om du inte vill använda dig av det alternativet är det viktigt att försöka prata med pappan för att redan från början lägga upp en plan på hur umgänget ska se ut. Om han är svår kan du vädja för barnens skull. Även om han är sårad är det svårt för honom att inte vilja sina barns bästa.
Jag vet inte om ni ska dela på tiden med barnen eller om du ska ha dem hos dig största delen av tiden. Om de ska vara hos dig mest ska du begära underhållsbidrag, antingen direkt av honom - då kommer ni överrens om summan- eller via försäkringskassan som då ger dig 1273 kr/månad som de sedan kräver av honom.
Innehållet ovan beskriver hur du kan göra för att det ska bli bra för alla parter. Det kräver dock en stor dos mogenhet och att hela tiden ha barnens perspektiv i fokus.
Lyssna på din inre röst
Qratorn
tisdag 24 mars 2009
Fråga Q-ratorn
Hej
Skriv gärna till min mail om frågor som rör sig om livet. Det kan handla om barn, familj, relationer, sorg, handikapp, skilsmässa, sport, fondsparande, sex, grubbel, kärlek och allt annat som har med livet att göra!Min mailadress är Qrator66@gmail.com
Jag får många frågor men jag svara på just din fråga så fort jag kan. Ibland kommer det frågor som är likartade och då samlar jag dem och kommer med reflektioner kring de frågorna i ett inlägg!
Varmt välkommen till Qratorn!
Tänk på att mina tankar inte är rätt svar på livets alla funderingar. Jag har varit med om en del i livet och kan därmed ge mina reflektioner kring din fråga!
torsdag 19 mars 2009
Tänkvärt
Till alla barn som överlevde 30-, 40-, 50-, 60- och 70-talet
Först överlevde vi att födas av mammor som rökte och drack under graviditeten.
De tog magnecyl och alla möjliga läkemedel samt åt tonfisk direkt ur burken
men blev aldrig testade för diabetes.
Efter detta trauma blev vi lagda på mage för att sova i en spjälsäng målad i en rosa eller babyblå färg med hög blyhalt.
Vi hade ingen barnsäkerhet på medicinburkar, dörrar eller fönster och när vi
cyklade hade vi ingen hjälm!!
För att inte tala om vilken risk vi tog när vi liftade.
Som spädbarn och barn åkte man bil (med rökande föräldrar) utan barnstol, bilkudde, säkerhetsbälte eller airbag.
Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och INTE ur glas eller flaska.
Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan
och INGEN dog av detta.
Vi åt muffins, Mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör
och för mycket socker på cornflakes och i filen. Inte blev vi överviktiga för det!
För att:
VI VAR ALLTID UTE OCH LEKTE!!!
Vi kunde gå hemifrån på morgonen leka hela dan och kom hem när gatlyktorna var tända.
Ingen kunde nå oss på hela dan OCH VI VAR OKEJ!!
I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka ned för någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna. =)
Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet.
Vi hade inga Playstation, Nintendo, X-box, ingen video eller DVD, inga
150 kanaler på TV:n, inget surroundljud, CD-spelare, inga MOBILTELEFONER, DATORER inget Internet eller MSN
Vi hade VÄNNER och dom fann vi UTOMHUS!!
Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder!!
Och inte blev någon stämd eller anmäld för det.
Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord och inte fortsatte maskarna att leva i magen!!
Vi fick luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en
pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så
många som fick sina ögon utpetade av pinnar.
Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på och ibland
steg vi bara in och pratade med dem.
Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna, dom som inte blev det, fick lära sig att handskas med besvikelsen
OTROLIGT ELLER HUR!!??
Tanken på att våra föräldrar skulle stå på vår sida om vi bröt mot lagen fanns inte.
Dom var faktiskt lagens högra arm!!
Denna generation har faktiskt fostrat dom största risktagarna,
problemlösarna och investerarna någonsin.
Dom senaste 50 åren har varit en explosion av uppfinningar och nya ideèr.
Vi hade frihet, misslyckanden, framgång och ansvar och vi lärde oss att ta allt detta!! (di)
Om du är en av dem så:
GRATTIS!!
Först överlevde vi att födas av mammor som rökte och drack under graviditeten.
De tog magnecyl och alla möjliga läkemedel samt åt tonfisk direkt ur burken
men blev aldrig testade för diabetes.
Efter detta trauma blev vi lagda på mage för att sova i en spjälsäng målad i en rosa eller babyblå färg med hög blyhalt.
Vi hade ingen barnsäkerhet på medicinburkar, dörrar eller fönster och när vi
cyklade hade vi ingen hjälm!!
För att inte tala om vilken risk vi tog när vi liftade.
Som spädbarn och barn åkte man bil (med rökande föräldrar) utan barnstol, bilkudde, säkerhetsbälte eller airbag.
Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och INTE ur glas eller flaska.
Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan
och INGEN dog av detta.
Vi åt muffins, Mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör
och för mycket socker på cornflakes och i filen. Inte blev vi överviktiga för det!
För att:
VI VAR ALLTID UTE OCH LEKTE!!!
Vi kunde gå hemifrån på morgonen leka hela dan och kom hem när gatlyktorna var tända.
Ingen kunde nå oss på hela dan OCH VI VAR OKEJ!!
I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka ned för någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna. =)
Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet.
Vi hade inga Playstation, Nintendo, X-box, ingen video eller DVD, inga
150 kanaler på TV:n, inget surroundljud, CD-spelare, inga MOBILTELEFONER, DATORER inget Internet eller MSN
Vi hade VÄNNER och dom fann vi UTOMHUS!!
Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder!!
Och inte blev någon stämd eller anmäld för det.
Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord och inte fortsatte maskarna att leva i magen!!
Vi fick luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en
pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så
många som fick sina ögon utpetade av pinnar.
Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på och ibland
steg vi bara in och pratade med dem.
Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna, dom som inte blev det, fick lära sig att handskas med besvikelsen
OTROLIGT ELLER HUR!!??
Tanken på att våra föräldrar skulle stå på vår sida om vi bröt mot lagen fanns inte.
Dom var faktiskt lagens högra arm!!
Denna generation har faktiskt fostrat dom största risktagarna,
problemlösarna och investerarna någonsin.
Dom senaste 50 åren har varit en explosion av uppfinningar och nya ideèr.
Vi hade frihet, misslyckanden, framgång och ansvar och vi lärde oss att ta allt detta!! (di)
Om du är en av dem så:
GRATTIS!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
