Självmordstankar

Jag har tagit emot flera mail från förtvivlade flickor som funderar på självmord.
Deras mail berör mig djupt då jag själv förlorat min dotter Alexandra, 14 år som tog sitt liv för 7 år sedan.

Jag har valt ut ett brev från en tjej som vill vara anonym.
Hennes livshistoria är präglad av svårigheter och elände men ur historien framträder också en människa med otrolig styrka och envishet.

Här är hennes mail:

Hej..Uppskattar verkligen att du lägger ner tid på att hjälpa folk.
Helt otroligt fint gjort av dig!

Okej..jag vet inte hur jag ska börja. Kan börja med att säga att jag precis fyllt 19 år och har gjort allt vad jag kan för att få hjälp av SOC och av psykolog, men ingenting har hjälpt.

I min familj är vi 4 barn - mamma och pappa. När jag var liten (ca 5 år) började min pappa spela på hästar. Han började även på ett jobba i Sthlm när vi bodde i Skåne så mina föräldrar var ganska frånskilda. Under den tiden var de endast min mamma som fick ta hand om alla barnen hemma och eftersom jag är näst äldst så fick jag klara mig själv. Då menar jag verkligen HELT själv. Min storebror blev ibland illa behandlad av mina föräldrar och de har sitt sina spår i mig eftersom han även blev mobbad i 9 års tid.

När jag var 9 år hade min pappas spelberoende gått så långt att vi blev utslängda på gatan eftersom vi inte hade något hus längre. Det gjorde att jag dagen därpå fick lämna alla mina kompisar, släktingar och allt för att flytta upp till Sthlm.
Väl i Sthlm började istället min pappa dricka och få en massa utbrott som gick överstyr på mig och hela familj. Han har försökt hänga sig i trappan ett antal gånger och de är väl tur att jag var vaken på nätterna och hörde de för att hjälpa honom bort därifrån. Han har även hotat med kniv och låst in sig själv för att begå självmord.

Detta pågick från 9-16 års ålder för mig. Under den tiden har jag fått tagit hand om mina 2 mindre syskon, min mamma och min pappa.
Har fått vara den som lagat mat, städat, torkat allas tårar och letat efter mina alkoholiserade pappa i skogen och på gatorna på nätterna. Detta slutade under julen 2004 med att han försökte bränna upp hela huset och polisen kom och hämtade min pappa. Då hade detta pågått i 5 år. Han släpptes dock ur häktet dagen därpå och under några veckor bodde vi alla utspridda men vi flyttade ihop hela familj återigen.
Min pappa började dricka igen och jag blev misshandlad psykiskt och fysiskt av båda mina föräldrar.
De blir jag även idag. Dagligen.

Min mentor gjorde en anmälan till SOC när hon såg att jag började må allt sämre förra året. Jag har då levt med riktigt STOR ångest sen jag var 5 år och skurit mig i 4 år. Hatar mig själv och har ingen självrespekt. SOC fick reda på allt detta och erbjöd mig jourfamilj men eftersom jag då var 17 år ville jag helst bo själv och bilda egen familj av mina kompisar eftersom jag accepterat att jag inte får tillbaka min barndom. Jag klarar inte av att äta med andra familjer eller vara med andra. Jag tackade därför nej och bad om att bo Mellanbo eller få egen lägenhet. Detta sa dom nej till och utredningen lades ner.

Psyk kontakades och jag fick träffa psykolog och läkare. Fick även mediciner utskrivna. Min läkare och psykolog bedömde de som om jag absolut INTE kan bo hemma och anmälde även dom till SOC.
Istället sa SOC att jag "var för sjuk och mådde för dåligt" för att bo själv trots att de tidigare sa att jag mådde för bra för att få deras hjälp.
Så SOC vägrade hjälpa mig igen och utredningen lades ner igen. När jag fick veta detta tog jag överdos på överdos och hamnade på psyk i november 2008. Sedan dess har jag mått hur dåligt som helst, skurit totalt sönder mig och jag vill verkligen inte leva längre. Självmordstankarna är konstanta och jag vet inte var jag ska ta vägen.

Nu till fråga, hur ska jag få SOC att hjälpa mig? Jag blir fortfarande psykiskt och fysiskt misshandlad hemma. Min pappa dricker lika mycket som alltid. Min familj är splittrat.

Och jag funderar ärligt på att ta mitt liv vilken sekund som helst.
/E

Jag har förmånen att samarbeta med Ludmilla som jag lärt känna från hennes blogg, http://ludmilla.se/. Ludmilla är leg. läkare och KBT- terapeut. Förra året tog hennes dotter sitt liv och hon skriver i sin blogg om sin sorg och om hur hon hanterar den.
En fantastisk kvinna som är en stor inspirationskälla för många i samma situation.
Jag bad henne läsa frågan ovan och här kommer hennes tankar.

Hej
Jag läser ditt mail och förstår hur fruktansvärt jobbigt du har det.
Du har under så lång tid utsatts för en enorm stress genom att du växt upp med föräldrar som inte heller har mått bra.Eftersom du skriver att du fortfarande utsätts för psykisk och fysisk misshandel dagligen av dina föräldrar tycker jag att det verkar olämpligt att du bor hemma just nu. Du skriver att du helst vill bo själv. Samtidigt skriver du att du är självmordsbenägen och då är det ju inte alls bra att du är själv.
Finns det någon annan släkting eller kompis familj som du skulle kunna bo hos ett tag? Det är flera bitar i din situation som behöver tas tag i. Någon måste ha det sammanhängande ansvaret och en tydlig behandlingsplan för att du ska må bättre. Det framkommer inte huruvida du fortfarande har kontakt med läkare och psykolog. Har du det? Är det bra kontakter? Jag undrar om du är ärlig gentemot dem?

Jag förstår att du känner dig helt uppgiven eftersom du inte ser någon väg ut. Det är dock väldigt viktigt att förstå att så dåligt som du mår nu kommer du inte att må sen. Det kommer att bli bättre. Jag vet att det är svårt att förstå det just nu så du får helt enkelt ta mitt ord för att det är så. Det är viktigt att du förstår vilka konsekvenser det skulle få om du skulle ta ditt liv. Dina syskon behöver dig. Du är sannolikt mycket, mycket viktig särskilt för dina yngre syskon. Hur skulle de klara sig om du väljer att lämna dem. De skulle få men för livet. Du befinner dig just nu i ett livsfarligt tillstånd. Det är viktigt att du söker hjälp nu. Jag skulle vilja att du åker till psykakuten på en gång och berättar precis det som du har berättat för mig . Var precis så ärlig så kommer de att ta dig på största allvar. Det finns också en nationell hjälplinje som du kan ringa:Nationella hjälplinjen tel: 020-22 00 60. Ring och berätta hur du känner dig så får du hjälp.

Nationella hjälplinjen är öppen måndag-torsdag mellan klockan 17.00-22.00 och fredag-söndag mellan klockan 17.00-24.00. Samtalen är kostnadsfria och det syns inte heller på telefonräkningen att du ringt. Jag skulle också vilja att du mailar mig efteråt så att jag vet hur det har gått. Det finns flera olika vägar att gå och du ska inte ge upp. Jag hjälper dig att hitta hjälp! Håll kontakten!

Varm kram till dig
Ludmilla

Jag vill tacka Ludmilla för hennes tankar och jag hoppas de ska hjälpa dig på vägen E!

Kram
Q-ratorn