Fråga Q-ratorn

Hej

Skriv gärna till min mail om frågor som rör sig om livet. Det kan handla om barn, familj, relationer, sorg, handikapp, skilsmässa, sport, fondsparande, sex, grubbel, kärlek och allt annat som har med livet att göra!

Min mailadress är Qrator66@gmail.com

Jag får många frågor men jag svara på just din fråga så fort jag kan. Ibland kommer det frågor som är likartade och då samlar jag dem och kommer med reflektioner kring de frågorna i ett inlägg!

Varmt välkommen till Qratorn!

Tänk på att mina tankar inte är rätt svar på livets alla funderingar. Jag har varit med om en del i livet och kan därmed ge mina reflektioner kring din fråga!

Tänkvärt

Till alla barn som överlevde 30-, 40-, 50-, 60- och 70-talet

Först överlevde vi att födas av mammor som rökte och drack under graviditeten.
De tog magnecyl och alla möjliga läkemedel samt åt tonfisk direkt ur burken
men blev aldrig testade för diabetes.

Efter detta trauma blev vi lagda på mage för att sova i en spjälsäng målad i en rosa eller babyblå färg med hög blyhalt.
Vi hade ingen barnsäkerhet på medicinburkar, dörrar eller fönster och när vi
cyklade hade vi ingen hjälm!!

För att inte tala om vilken risk vi tog när vi liftade.
Som spädbarn och barn åkte man bil (med rökande föräldrar) utan barnstol, bilkudde, säkerhetsbälte eller airbag.

Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och INTE ur glas eller flaska.
Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan
och INGEN dog av detta.
Vi åt muffins, Mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör
och för mycket socker på cornflakes och i filen. Inte blev vi överviktiga för det!

För att:
VI VAR ALLTID UTE OCH LEKTE!!!
Vi kunde gå hemifrån på morgonen leka hela dan och kom hem när gatlyktorna var tända.
Ingen kunde nå oss på hela dan OCH VI VAR OKEJ!!
I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka ned för någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna. =)
Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet.
Vi hade inga Playstation, Nintendo, X-box, ingen video eller DVD, inga
150 kanaler på TV:n, inget surroundljud, CD-spelare, inga MOBILTELEFONER, DATORER inget Internet eller MSN

Vi hade VÄNNER och dom fann vi UTOMHUS!!
Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder!!
Och inte blev någon stämd eller anmäld för det.
Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord och inte fortsatte maskarna att leva i magen!!
Vi fick luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en
pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så
många som fick sina ögon utpetade av pinnar.
Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på och ibland
steg vi bara in och pratade med dem.
Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna, dom som inte blev det, fick lära sig att handskas med besvikelsen
OTROLIGT ELLER HUR!!??
Tanken på att våra föräldrar skulle stå på vår sida om vi bröt mot lagen fanns inte.
Dom var faktiskt lagens högra arm!!
Denna generation har faktiskt fostrat dom största risktagarna,
problemlösarna och investerarna någonsin.
Dom senaste 50 åren har varit en explosion av uppfinningar och nya ideèr.
Vi hade frihet, misslyckanden, framgång och ansvar och vi lärde oss att ta allt detta!! (di)

Om du är en av dem så:
GRATTIS!!

Kärleken övervinner allt!

Denna länk sammanfattar min filosofi i livet.

http://www.youtube.com/watch?v=VJMbk9dtpdY
Otroligt stark video!

Må kärleken flöda
Q-ratorn

Bråk i äktenskapet

Hej!
Fick ett mail från en kille vid namn "Berra 43". Han är trött på bråken med sin fru.
Han skriver att de bråkar flera gånger i veckan. Ofta äger grälen rum framför deras barn vilket gör honom ledsen och frustrerad. Fast han vet att det inte är bra för barnen kan han (de) inte hejda sig, gå undan och ta det vid ett senare tillfälle.
Berra undrar vad man kan göra åt detta och om andra också håller på detta vis?

Nedan kommer mina tankar och tips kring detta.

Att se sig själv ur partnerns synvinkel
Under olika perioder i mitt förhållandeliv har jag ställt mig samma fråga som Berra och något som brukar/brukade hjälpa mig är följande övning.

Lägg dig ner bekvämt, slut ögonen och ta ett djupt andetag. Håll andan och andas ut. Andas in genom munnen och ut genom näsan. Gör detta 5 gånger för att bli avslappnad och fokuserad. Tänk endast på din andning.

Gå nu med dina tankar igenom hela kroppen bit för bit. Fokusera på din arm. Spänn musklerna i den och slappna av. Fokusera på ditt ben. Spänn och slappna av osv.
När du gått igenom hela kroppen känner du dig lugn och avslappnad.
Fokusera nu på din andning igen i ett par minuter.

Föreställ dig sedan att står i ditt kök och grälar med din fru. Du skriker nedlåtande adjektiv till henne och du är arg. Känn de känslor du då brukar få och tänk på allt det du brukar säga henne och på hur du känner dig.

Ta sedan dig i dina tankar till dörröppningen där du står och ser på dig själv och din fru.
Vad säger ni, hur står ni, vad förmedlar ni till varandra? Vad är det ni egentligen vill säga varandra? Vad känner du när du ser det utifrån?

Ta dig sedan i dina tankar in i din fru.
Vad tänker hon, vad känner hon. Ilska? förtvivlan? En känsla av hopplöshet, rädsla, bitterhet? En ledsen känsla över att hon säger dumma saker till dig. Saker hon ångrar direkt hon säger dem? En sorg över att hon inte når fram till dig och att hon inte har förmågan att kontrollera sina känslor? Känner hon att du förminskar henne? Känner hon igen situationen från när hennes pappa skällde på henne och gav henne orättvis kritik?
Vad vill hon mest av allt egentligen?
Känn efter vad dina ord gör med henne och vad hon egentligen vill att du ska säga och göra. Vill hon bli förstådd och lyssnad på? Vill hon egentligen ha en kram? Vet hon att hon har fel men kan inte medge det för att du är så jävla dryg? Har hon ångest/menstruation eller andra jobbiga känslor som projiceras över på dig?

När jag gjort denna övning har jag fått bättre förmåga att förstå min partner och därmed kunnat se saken ur hennes perspektiv och därigenom även kunnat förhålla mig lugnare och mindre offensiv vilket gjort att bråken blivit mer konstruktiva och inriktade på sakfrågor.

Då det är svårt att ligga ner, blunda och läsa samtidigt, kan jag rekommendera att du ber din partner instruera dig (genom att läsa det ovan skrivna) för att sedan byta position med henne. Bara det faktum att ni gör övningen tillsammans resulterar i att Ni kommer en bit på vägen!

Lycka till Berra!
Q-ratorn

Vill du ha många besökare på din blogg?

Något som är nytt heter Viral Trafik. Om man registrerar sin blogg där ska man få väldigt mycket mer läsare helt gratis.

Qratorn

Hur hittar man den sanna kärleken?

Här kommer en delikat fråga från Nellie, 37!

Hej,
Jag har efter skilsmässa och snart 5 år som singel (till och från) börjat tvivla på att jag ska finna den sanna, äkta och starka kärleken. Jag verkar dra till mig och falla för "fel" män. Det är som om att kombinationen fysisk attraktion och själslig samhörighet sällan gå hand i hand. Jag längtar efter en kärleksrelation i mitt liv, en som håller och som kan växa.
Hur ska jag göra för att bryta detta negativa mönster och få det jag vill ha?

Nellie, 37

Ja, du Nellie...där sätter du mig lite på pottkanten då frågan inte är enkel att svara på. Jag har dock funderat lite på detta och här kommer mina reflektioner i ämnet. Vissa tankar stämmer in på dig andra inte. Du får ta russinen i kladdkakan. (avdelning, finns det russin i kladdkaka?)

Psykologiska mönster/bindningar

Min uppfattning är att de flesta (säg gärna emot!) relationer bygger på osunda bindningar. Man söker de egenskaper man förnekar hos sig själv och projicerar (lägger över) dem på sin partner vilket i princip leder till ett krig med sig själv!

Val av livspartner är inga rationella val. Man kan ha en idealbild av vad man vill ha och i slutänden står man med en man/kvinna som inte motsvara den bilden alls. Hur kan det komma sig?
Jag tror att detta beror på föräldrarna.
Har man haft en pappa som haft svårt för att visa dig känslor väljer du en partner som har svårt att visa känslor. Vem vet, någon dag kanske man kan bryta igenom och äntligen få bekräftelsen från den emotionellt avståndstagande pappan symboliserad av partnern vilket i sig inte är lönt för när det händer ( om det händer) går man vidare till nästa otillgängliga objekt.

Har du haft en mamma som varit kritisk och ställt höga krav på dig, väljer du en partner som är kritisk och krävande. Allt för att få bekräftelse på din egen bild av dig själv. Du väljer bort människor som har förmåga att ge för att du inte vill ha något som inte stämmer in på din bild av dig själv. Om man inte tycker om sig själv vill man inte att någon annan ska göra det.

Detta är exempel - generaliserande sådana - på mönster som människor bär på.
Det är därför vissa säger att kvinnor som blir misshandlade av sina män själva har del i problematiken. De har då - enligt denna teori - undermedvetet sökt sig till den sortens män och har ej förmågan att se, eller om de ser, inte förmågan att bryta mönstret.

Mogna relationer

Jag vill påstå - säg gärna emot mig - att få relationer bygger på mogen och äkta kärlek.
En kärlek som bygger på att två individer med goda självbilder älskar varandra och både ger och tar. Har förmåga att ta ansvar för sina behov och att veta gränsen mellan jag och du.
En kärlek där man ger utan att förvänta sig något tillbaka. En kärlek som bygger på förtroende och där man låter varandra andas och växa. En kärlek där man stöttar varandra och växer tillsammans.
För att uppleva denna kärlek behöver man känna till och bearbeta de mönster man bär på. Det innebär att man måste integrera sin bild av sig själv med omgivningens bild av dig och att man erkänner och accepterar de egenskaper hos dig själv som du inte vill kännas vid för att sedan möta en människa som har gjort samma resa med sig själv.

Då jag har förmånen att veta vem Nellie är kan jag säga att denna kvinna är mycket speciell. Hon är både "tillgänglig" (misstolka mig inte nu!) i det att hon bjuder på sig själv, att hon är vacker, intelligent och djup på samma gång. Sådana växer inte på träd.
Detta torde betyda att den rätta för henne inte kommer att dyka upp i den lokala affären på hörnet...

Läste i en undersökning häromdagen att de partners som håller samman längst är de som är lika varandra i åsikter, personliga egenskaper och värderingar...

Man kan inte sätta in en strasspärla i ett halsband gjort av smaragder.

Därför är det logiskt att det tar tid för Nellie att hitta den rätte. Dels för att det inte finns så himla många människor som ser sig och tar sig som de är och dels för att det inte finns smaragder överallt.

Jag har genom åren försökt lösa mina mönster genom att kämpa med mig själv hos mina ex, att söka nya (ex) när utmaningen inte finns kvar, dvs säga när jag äntligen känt att jag vetat var jag haft partnern..avslutat förhållandet. Tråkigt men sant.
Min erfarenhet är att när man söker så finner man inte och varenda gång man blivit tillsammans med någon så undrar man "hur gick detta till egentligen?" vilket betyder att när man slutar leta och funderar på det så kommer det av sig själv.

Därför Nellie, kommer det att ta tid för dig - det ligger i din saks natur - att finna den rätte.
Du kommer inte att finna den. Den kommer att finna dig....

Lycka till!
Q-ratorn

Självmordstankar

Jag har tagit emot flera mail från förtvivlade flickor som funderar på självmord.
Deras mail berör mig djupt då jag själv förlorat min dotter Alexandra, 14 år som tog sitt liv för 7 år sedan.

Jag har valt ut ett brev från en tjej som vill vara anonym.
Hennes livshistoria är präglad av svårigheter och elände men ur historien framträder också en människa med otrolig styrka och envishet.

Här är hennes mail:

Hej..Uppskattar verkligen att du lägger ner tid på att hjälpa folk.
Helt otroligt fint gjort av dig!

Okej..jag vet inte hur jag ska börja. Kan börja med att säga att jag precis fyllt 19 år och har gjort allt vad jag kan för att få hjälp av SOC och av psykolog, men ingenting har hjälpt.

I min familj är vi 4 barn - mamma och pappa. När jag var liten (ca 5 år) började min pappa spela på hästar. Han började även på ett jobba i Sthlm när vi bodde i Skåne så mina föräldrar var ganska frånskilda. Under den tiden var de endast min mamma som fick ta hand om alla barnen hemma och eftersom jag är näst äldst så fick jag klara mig själv. Då menar jag verkligen HELT själv. Min storebror blev ibland illa behandlad av mina föräldrar och de har sitt sina spår i mig eftersom han även blev mobbad i 9 års tid.

När jag var 9 år hade min pappas spelberoende gått så långt att vi blev utslängda på gatan eftersom vi inte hade något hus längre. Det gjorde att jag dagen därpå fick lämna alla mina kompisar, släktingar och allt för att flytta upp till Sthlm.
Väl i Sthlm började istället min pappa dricka och få en massa utbrott som gick överstyr på mig och hela familj. Han har försökt hänga sig i trappan ett antal gånger och de är väl tur att jag var vaken på nätterna och hörde de för att hjälpa honom bort därifrån. Han har även hotat med kniv och låst in sig själv för att begå självmord.

Detta pågick från 9-16 års ålder för mig. Under den tiden har jag fått tagit hand om mina 2 mindre syskon, min mamma och min pappa.
Har fått vara den som lagat mat, städat, torkat allas tårar och letat efter mina alkoholiserade pappa i skogen och på gatorna på nätterna. Detta slutade under julen 2004 med att han försökte bränna upp hela huset och polisen kom och hämtade min pappa. Då hade detta pågått i 5 år. Han släpptes dock ur häktet dagen därpå och under några veckor bodde vi alla utspridda men vi flyttade ihop hela familj återigen.
Min pappa började dricka igen och jag blev misshandlad psykiskt och fysiskt av båda mina föräldrar.
De blir jag även idag. Dagligen.

Min mentor gjorde en anmälan till SOC när hon såg att jag började må allt sämre förra året. Jag har då levt med riktigt STOR ångest sen jag var 5 år och skurit mig i 4 år. Hatar mig själv och har ingen självrespekt. SOC fick reda på allt detta och erbjöd mig jourfamilj men eftersom jag då var 17 år ville jag helst bo själv och bilda egen familj av mina kompisar eftersom jag accepterat att jag inte får tillbaka min barndom. Jag klarar inte av att äta med andra familjer eller vara med andra. Jag tackade därför nej och bad om att bo Mellanbo eller få egen lägenhet. Detta sa dom nej till och utredningen lades ner.

Psyk kontakades och jag fick träffa psykolog och läkare. Fick även mediciner utskrivna. Min läkare och psykolog bedömde de som om jag absolut INTE kan bo hemma och anmälde även dom till SOC.
Istället sa SOC att jag "var för sjuk och mådde för dåligt" för att bo själv trots att de tidigare sa att jag mådde för bra för att få deras hjälp.
Så SOC vägrade hjälpa mig igen och utredningen lades ner igen. När jag fick veta detta tog jag överdos på överdos och hamnade på psyk i november 2008. Sedan dess har jag mått hur dåligt som helst, skurit totalt sönder mig och jag vill verkligen inte leva längre. Självmordstankarna är konstanta och jag vet inte var jag ska ta vägen.

Nu till fråga, hur ska jag få SOC att hjälpa mig? Jag blir fortfarande psykiskt och fysiskt misshandlad hemma. Min pappa dricker lika mycket som alltid. Min familj är splittrat.

Och jag funderar ärligt på att ta mitt liv vilken sekund som helst.
/E

Jag har förmånen att samarbeta med Ludmilla som jag lärt känna från hennes blogg, http://ludmilla.se/. Ludmilla är leg. läkare och KBT- terapeut. Förra året tog hennes dotter sitt liv och hon skriver i sin blogg om sin sorg och om hur hon hanterar den.
En fantastisk kvinna som är en stor inspirationskälla för många i samma situation.
Jag bad henne läsa frågan ovan och här kommer hennes tankar.

Hej
Jag läser ditt mail och förstår hur fruktansvärt jobbigt du har det.
Du har under så lång tid utsatts för en enorm stress genom att du växt upp med föräldrar som inte heller har mått bra.Eftersom du skriver att du fortfarande utsätts för psykisk och fysisk misshandel dagligen av dina föräldrar tycker jag att det verkar olämpligt att du bor hemma just nu. Du skriver att du helst vill bo själv. Samtidigt skriver du att du är självmordsbenägen och då är det ju inte alls bra att du är själv.
Finns det någon annan släkting eller kompis familj som du skulle kunna bo hos ett tag? Det är flera bitar i din situation som behöver tas tag i. Någon måste ha det sammanhängande ansvaret och en tydlig behandlingsplan för att du ska må bättre. Det framkommer inte huruvida du fortfarande har kontakt med läkare och psykolog. Har du det? Är det bra kontakter? Jag undrar om du är ärlig gentemot dem?

Jag förstår att du känner dig helt uppgiven eftersom du inte ser någon väg ut. Det är dock väldigt viktigt att förstå att så dåligt som du mår nu kommer du inte att må sen. Det kommer att bli bättre. Jag vet att det är svårt att förstå det just nu så du får helt enkelt ta mitt ord för att det är så. Det är viktigt att du förstår vilka konsekvenser det skulle få om du skulle ta ditt liv. Dina syskon behöver dig. Du är sannolikt mycket, mycket viktig särskilt för dina yngre syskon. Hur skulle de klara sig om du väljer att lämna dem. De skulle få men för livet. Du befinner dig just nu i ett livsfarligt tillstånd. Det är viktigt att du söker hjälp nu. Jag skulle vilja att du åker till psykakuten på en gång och berättar precis det som du har berättat för mig . Var precis så ärlig så kommer de att ta dig på största allvar. Det finns också en nationell hjälplinje som du kan ringa:Nationella hjälplinjen tel: 020-22 00 60. Ring och berätta hur du känner dig så får du hjälp.

Nationella hjälplinjen är öppen måndag-torsdag mellan klockan 17.00-22.00 och fredag-söndag mellan klockan 17.00-24.00. Samtalen är kostnadsfria och det syns inte heller på telefonräkningen att du ringt. Jag skulle också vilja att du mailar mig efteråt så att jag vet hur det har gått. Det finns flera olika vägar att gå och du ska inte ge upp. Jag hjälper dig att hitta hjälp! Håll kontakten!

Varm kram till dig
Ludmilla

Jag vill tacka Ludmilla för hennes tankar och jag hoppas de ska hjälpa dig på vägen E!

Kram
Q-ratorn