Fick ett mail från en tjej som har det jättejobbigt. Hon skriver såsom följer
Hej!
Jag läsa om dig på Ludmillas blogg ( www.ludmilla.se) och jag ska säga att jag blev väldigt berörd över allt du varit med om.
Jag är en tjej på 15 år som mår psykiskt rätt dåligt. Är ett skiljsmässobarn och har mist min bror på grund av droger.
Skadar mig själv det gör jag också och jag lider av tvångstankar och ångest. Har försökt ta mitt liv en gång men misslyckades. Allt är så himla jobbigt och jag vet ärligt talat inte hur länge till jag ska orka fortsätta kämpa. Finns det äns något hopp om mig?
Jag beklagar verkligen allt som du varit med om, att förlora ett barn, och i ditt fall tre barn måste vara det värsta man kan vara med om.
// X
Hej X
Du verkar ha det jättejobbigt och jag känner verkligen med dig. Du måste bryta detta på något sätt!
Går du i 9:an på högstadiet? Finns det en skolkurator du kan vända dig till? Skolkuratorn har tystnadsplikt och kan vara någon som du kan ventilera dina tankar med.
På så sätt kan du få tips om hur du ska hantera din ångest och också få veta vart du kan vända dig för att få terapeutisk hjälp. När man har ont i en kroppsdel går man till läkaren och detta är inte konstigare än så.
Du måste ta en kontakt med någon du kan tala med annars kan det sluta riktigt illa. Speciellt som du skriver att du redan försökt ta livet av dig en gång. Om du har sådana tankar fortfarande ska du tänka på att du inte bara tar livet av dig själv. Du tar även död på delar av de människor som älskar dig. De har ju redan förlorat din bror vilket måste varit fruktansvärt för både dig och dem.
Tonåren är en hemsk period för många. Kanske speciellt för tjejer då det händer så många kemisk/fysiska/psykologiska grejer med båda kropp och själ. Det kan påverka vilken kille eller tjej som helst väldigt mycket även om personen haft det hur bra som helst under uppväxten.
Många säger att när de väl blivit 16-17 år så har de liksom kommit ur en dimma och de har inte förstått vad som drabbade dem.
Håll därför ut tills du genomgått tonårskrisen/ krisen. Sök samtalskontakt hos skolkurator, ungdomsmottagning eller vänd dig till någon vuxen du känner förtroende för.
Du måste göra detta. Det är din skyldighet gentemot din bror, dina föräldrar, dina vänner och dig själv!
Det finns hopp om dig. Du uttrycker medkänsla till mig i ditt mail. Du är en god människa som det finns hopp om. Du är värd det bästa i livet och jag känner att om du bara kommer ur detta h-e kommer det att bli bra för dig med.
Skriv gärna till mig och berätta när du tagit din första samtalskontakt. Gör det nu.
Med all förhoppning om lindring och att det ska bli bra för dig.
Qratorn
fredag 18 december 2009
lördag 12 december 2009
Igång igen!
Haft ett uppehåll på denna blogg men vill nu ha mail, frågor och funderingar igen så tveka inte skriv ett mail till mig!
Med vänlig hälsning
Qratorn
Med vänlig hälsning
Qratorn
onsdag 8 april 2009
Fråga Q-rator
Hej
Skriv gärna till min mail om frågor som rör sig om livet. Det kan handla om barn, familj, relationer, sorg, handikapp, skilsmässa, sport, fondsparande, sex, grubbel, kärlek och allt annat som har med livet att göra!Min mailadress är Qrator66@gmail.com
Jag får många frågor men jag svara på just din fråga så fort jag kan. Ibland kommer det frågor som är likartade och då samlar jag dem och kommer med reflektioner kring de frågorna i ett inlägg!
Varmt välkommen till Qratorn!
Tänk på att mina tankar inte är rätt svar på livets alla funderingar. Jag har varit med om en del i livet och kan därmed ge mina reflektioner kring din fråga!
söndag 5 april 2009
X-problematik
Fick ett mail från "Petra" .
Hej.
Har nyligen separerat och ligger i skilsmässa. I bilden finns det två barn, 3 och 5,5 år gamla. Äktenskapet hade varit dåligt i flera år och jag har försökt bryta upp ett flertal gånger men alltid blivit tillbakatryckt av exet. Detta ledde till att jag bakom hans rygg tog kontakt med andra män och chattade. Träffade ingen men chattade och fick den uppskattning jag behövde ha och saknade. En av dessa män väckte lite andra känslor hos mig och det var de känslorna som fick mig att ta steget och tillslut bryta mig loss från exet. Då jag saknade eget boende flyttade jag hem till den andra mannen tillfälligt, utan att vi inlett någon relation. Allt eftersom dagarna gick så tog känslorna över och vi är idag tillsammans.
Jag sökte hela tiden egen lägenhet och har nu fått en och flyttar om 3 veckor. Barnen har inte varit hemma hos mig där jag bor nu och de har inte träffat min pojkvän. Varken de eller exet vet om att jag har en pojkvän eller att jag bor hos honom. Jag vill vänja barnen vid att mamma och pappa bor var för sig först innan jag introducerar min pojkvän. Och jag är medveten om att min nya relation kanske bara är en övergångsrelation men jag väljer att vara i den ändå.
Jag undrar ofta hur jag ska berätta för exet att jag har en ny kärlek. Exet är väldigt sårad då han upplever att mitt uppbrott kom väldigt plötsligt. Han har känslor kvar, medan de hos mig är döda. Jag vill visa min relation för världen, vill inte smyga och låtsas. Men jag kan inte visa upp den innan jag berättat. Vad har du för tips? Och hur gör man det bäst med barnen?
Hälsn. Petra
Petra! Tack för ditt mail och för att du visar mig förtroende genom att rikta dina frågor till mig. Ska försöka komma med lite tankar kring din situation.
Ofta vet man vad man behöver göra och här känns det som att du gjort det du egentligen vet att du inte ska..?
Det är inte roligt att höra ord från någon, som ens inre röst viskar förgäves. Tyvärr känner jag att jag måste vara lite av "djävulens advokat i kommande text. Ber om ursäkt i förväg..
En sammanfattning av det du bör fundera på enligt mitt sätt att se det
Hur lär jag mig känna var mina gränser går? Vilka är mina behov? Vilka är barnens behov?
Är jag trygg med mig själv? Kan jag leva ensam med mina barn? Brukar jag hoppa in i nya relationer innan jag hunnit bearbeta den avslutade?
Kan jag sätta mina behov i andra hand till förmån för barnen? Behöver jag den nya relationen i mitt liv just nu? Behöver jag tid att smälta och bearbeta skilsmässan och mitt havererade äktenskap?
Vad behöver barnen i denna situation? Hur ska man hantera separationen så att den inte ska bli för smärtsam för dem?
Hur kan jag få till ett samarbete kring barnen med mitt sårade ex?
Vilka lagar, rättigheter, skyldigheter finns. Hur har andra gjort?
Som du ser är inte de frågor du skrev om i mailet med i sammanställningen ovan. Jag förstår att det är svårt att vrida tillbaka bandet nu men tror att om det ska bli bra för dig, barnen och barnens pappa så är det denna ordning du måste ta det i.
Är det helt omöjligt att be din nya partner om förståelse och tålamod? Tålamod i den meningen att du behöver tid på dig att reda ut den situation du är i. Inte rätt mot honom heller då han säkert också har funderingar på om han är ett övergångsobjekt.
När du flyttat och fått ordning på ditt nya liv med barnen och med samarbetet med deras pappa kring umgänget osv, kan du väl dejta honom i lagom tempo så att han växer in i era liv efterhand? På detta vis behöver du inte inte berätta för pappan om den nya relationen på ett konkret sätt. Det bara blir och det blir när han är mer mogen för att hantera det.
Jag undrar lite över om hur länge du bott ifrån barnen och hur de uppfattat ditt försvinnande då de inte fått se var du bor nu? Blir svårt för dem att få begriplighet i detta då de inte har en bild av vart du tagit vägen.
Därför är det ju jättebra att det nu ordnat sig med lägenhet för dig så att de kan komma till dig.
Vad gäller samarbetet kring umgänget kan du alltid gå till familjerätten på socialförvaltningen för att få ett samarbetssamtal med proffs som leder samtalet mellan dig och din man. Då gör man - med deras hjälp - upp en plan på hur det ska se ut och allt skrivs ner. Om relationen mellan dig och din man är sårbar är det upplagt för konflikter och missförstånd som i slutändan drabbar barnen.
Om du inte vill använda dig av det alternativet är det viktigt att försöka prata med pappan för att redan från början lägga upp en plan på hur umgänget ska se ut. Om han är svår kan du vädja för barnens skull. Även om han är sårad är det svårt för honom att inte vilja sina barns bästa.
Jag vet inte om ni ska dela på tiden med barnen eller om du ska ha dem hos dig största delen av tiden. Om de ska vara hos dig mest ska du begära underhållsbidrag, antingen direkt av honom - då kommer ni överrens om summan- eller via försäkringskassan som då ger dig 1273 kr/månad som de sedan kräver av honom.
Innehållet ovan beskriver hur du kan göra för att det ska bli bra för alla parter. Det kräver dock en stor dos mogenhet och att hela tiden ha barnens perspektiv i fokus.
Lyssna på din inre röst
Qratorn
Hej.
Har nyligen separerat och ligger i skilsmässa. I bilden finns det två barn, 3 och 5,5 år gamla. Äktenskapet hade varit dåligt i flera år och jag har försökt bryta upp ett flertal gånger men alltid blivit tillbakatryckt av exet. Detta ledde till att jag bakom hans rygg tog kontakt med andra män och chattade. Träffade ingen men chattade och fick den uppskattning jag behövde ha och saknade. En av dessa män väckte lite andra känslor hos mig och det var de känslorna som fick mig att ta steget och tillslut bryta mig loss från exet. Då jag saknade eget boende flyttade jag hem till den andra mannen tillfälligt, utan att vi inlett någon relation. Allt eftersom dagarna gick så tog känslorna över och vi är idag tillsammans.
Jag sökte hela tiden egen lägenhet och har nu fått en och flyttar om 3 veckor. Barnen har inte varit hemma hos mig där jag bor nu och de har inte träffat min pojkvän. Varken de eller exet vet om att jag har en pojkvän eller att jag bor hos honom. Jag vill vänja barnen vid att mamma och pappa bor var för sig först innan jag introducerar min pojkvän. Och jag är medveten om att min nya relation kanske bara är en övergångsrelation men jag väljer att vara i den ändå.
Jag undrar ofta hur jag ska berätta för exet att jag har en ny kärlek. Exet är väldigt sårad då han upplever att mitt uppbrott kom väldigt plötsligt. Han har känslor kvar, medan de hos mig är döda. Jag vill visa min relation för världen, vill inte smyga och låtsas. Men jag kan inte visa upp den innan jag berättat. Vad har du för tips? Och hur gör man det bäst med barnen?
Hälsn. Petra
Petra! Tack för ditt mail och för att du visar mig förtroende genom att rikta dina frågor till mig. Ska försöka komma med lite tankar kring din situation.
Ofta vet man vad man behöver göra och här känns det som att du gjort det du egentligen vet att du inte ska..?
Det är inte roligt att höra ord från någon, som ens inre röst viskar förgäves. Tyvärr känner jag att jag måste vara lite av "djävulens advokat i kommande text. Ber om ursäkt i förväg..
En sammanfattning av det du bör fundera på enligt mitt sätt att se det
Hur lär jag mig känna var mina gränser går? Vilka är mina behov? Vilka är barnens behov?
Är jag trygg med mig själv? Kan jag leva ensam med mina barn? Brukar jag hoppa in i nya relationer innan jag hunnit bearbeta den avslutade?
Kan jag sätta mina behov i andra hand till förmån för barnen? Behöver jag den nya relationen i mitt liv just nu? Behöver jag tid att smälta och bearbeta skilsmässan och mitt havererade äktenskap?
Vad behöver barnen i denna situation? Hur ska man hantera separationen så att den inte ska bli för smärtsam för dem?
Hur kan jag få till ett samarbete kring barnen med mitt sårade ex?
Vilka lagar, rättigheter, skyldigheter finns. Hur har andra gjort?
Som du ser är inte de frågor du skrev om i mailet med i sammanställningen ovan. Jag förstår att det är svårt att vrida tillbaka bandet nu men tror att om det ska bli bra för dig, barnen och barnens pappa så är det denna ordning du måste ta det i.
Är det helt omöjligt att be din nya partner om förståelse och tålamod? Tålamod i den meningen att du behöver tid på dig att reda ut den situation du är i. Inte rätt mot honom heller då han säkert också har funderingar på om han är ett övergångsobjekt.
När du flyttat och fått ordning på ditt nya liv med barnen och med samarbetet med deras pappa kring umgänget osv, kan du väl dejta honom i lagom tempo så att han växer in i era liv efterhand? På detta vis behöver du inte inte berätta för pappan om den nya relationen på ett konkret sätt. Det bara blir och det blir när han är mer mogen för att hantera det.
Jag undrar lite över om hur länge du bott ifrån barnen och hur de uppfattat ditt försvinnande då de inte fått se var du bor nu? Blir svårt för dem att få begriplighet i detta då de inte har en bild av vart du tagit vägen.
Därför är det ju jättebra att det nu ordnat sig med lägenhet för dig så att de kan komma till dig.
Vad gäller samarbetet kring umgänget kan du alltid gå till familjerätten på socialförvaltningen för att få ett samarbetssamtal med proffs som leder samtalet mellan dig och din man. Då gör man - med deras hjälp - upp en plan på hur det ska se ut och allt skrivs ner. Om relationen mellan dig och din man är sårbar är det upplagt för konflikter och missförstånd som i slutändan drabbar barnen.
Om du inte vill använda dig av det alternativet är det viktigt att försöka prata med pappan för att redan från början lägga upp en plan på hur umgänget ska se ut. Om han är svår kan du vädja för barnens skull. Även om han är sårad är det svårt för honom att inte vilja sina barns bästa.
Jag vet inte om ni ska dela på tiden med barnen eller om du ska ha dem hos dig största delen av tiden. Om de ska vara hos dig mest ska du begära underhållsbidrag, antingen direkt av honom - då kommer ni överrens om summan- eller via försäkringskassan som då ger dig 1273 kr/månad som de sedan kräver av honom.
Innehållet ovan beskriver hur du kan göra för att det ska bli bra för alla parter. Det kräver dock en stor dos mogenhet och att hela tiden ha barnens perspektiv i fokus.
Lyssna på din inre röst
Qratorn
tisdag 24 mars 2009
Fråga Q-ratorn
Hej
Skriv gärna till min mail om frågor som rör sig om livet. Det kan handla om barn, familj, relationer, sorg, handikapp, skilsmässa, sport, fondsparande, sex, grubbel, kärlek och allt annat som har med livet att göra!Min mailadress är Qrator66@gmail.com
Jag får många frågor men jag svara på just din fråga så fort jag kan. Ibland kommer det frågor som är likartade och då samlar jag dem och kommer med reflektioner kring de frågorna i ett inlägg!
Varmt välkommen till Qratorn!
Tänk på att mina tankar inte är rätt svar på livets alla funderingar. Jag har varit med om en del i livet och kan därmed ge mina reflektioner kring din fråga!
torsdag 19 mars 2009
Tänkvärt
Till alla barn som överlevde 30-, 40-, 50-, 60- och 70-talet
Först överlevde vi att födas av mammor som rökte och drack under graviditeten.
De tog magnecyl och alla möjliga läkemedel samt åt tonfisk direkt ur burken
men blev aldrig testade för diabetes.
Efter detta trauma blev vi lagda på mage för att sova i en spjälsäng målad i en rosa eller babyblå färg med hög blyhalt.
Vi hade ingen barnsäkerhet på medicinburkar, dörrar eller fönster och när vi
cyklade hade vi ingen hjälm!!
För att inte tala om vilken risk vi tog när vi liftade.
Som spädbarn och barn åkte man bil (med rökande föräldrar) utan barnstol, bilkudde, säkerhetsbälte eller airbag.
Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och INTE ur glas eller flaska.
Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan
och INGEN dog av detta.
Vi åt muffins, Mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör
och för mycket socker på cornflakes och i filen. Inte blev vi överviktiga för det!
För att:
VI VAR ALLTID UTE OCH LEKTE!!!
Vi kunde gå hemifrån på morgonen leka hela dan och kom hem när gatlyktorna var tända.
Ingen kunde nå oss på hela dan OCH VI VAR OKEJ!!
I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka ned för någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna. =)
Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet.
Vi hade inga Playstation, Nintendo, X-box, ingen video eller DVD, inga
150 kanaler på TV:n, inget surroundljud, CD-spelare, inga MOBILTELEFONER, DATORER inget Internet eller MSN
Vi hade VÄNNER och dom fann vi UTOMHUS!!
Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder!!
Och inte blev någon stämd eller anmäld för det.
Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord och inte fortsatte maskarna att leva i magen!!
Vi fick luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en
pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så
många som fick sina ögon utpetade av pinnar.
Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på och ibland
steg vi bara in och pratade med dem.
Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna, dom som inte blev det, fick lära sig att handskas med besvikelsen
OTROLIGT ELLER HUR!!??
Tanken på att våra föräldrar skulle stå på vår sida om vi bröt mot lagen fanns inte.
Dom var faktiskt lagens högra arm!!
Denna generation har faktiskt fostrat dom största risktagarna,
problemlösarna och investerarna någonsin.
Dom senaste 50 åren har varit en explosion av uppfinningar och nya ideèr.
Vi hade frihet, misslyckanden, framgång och ansvar och vi lärde oss att ta allt detta!! (di)
Om du är en av dem så:
GRATTIS!!
Först överlevde vi att födas av mammor som rökte och drack under graviditeten.
De tog magnecyl och alla möjliga läkemedel samt åt tonfisk direkt ur burken
men blev aldrig testade för diabetes.
Efter detta trauma blev vi lagda på mage för att sova i en spjälsäng målad i en rosa eller babyblå färg med hög blyhalt.
Vi hade ingen barnsäkerhet på medicinburkar, dörrar eller fönster och när vi
cyklade hade vi ingen hjälm!!
För att inte tala om vilken risk vi tog när vi liftade.
Som spädbarn och barn åkte man bil (med rökande föräldrar) utan barnstol, bilkudde, säkerhetsbälte eller airbag.
Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och INTE ur glas eller flaska.
Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan
och INGEN dog av detta.
Vi åt muffins, Mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör
och för mycket socker på cornflakes och i filen. Inte blev vi överviktiga för det!
För att:
VI VAR ALLTID UTE OCH LEKTE!!!
Vi kunde gå hemifrån på morgonen leka hela dan och kom hem när gatlyktorna var tända.
Ingen kunde nå oss på hela dan OCH VI VAR OKEJ!!
I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka ned för någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna. =)
Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet.
Vi hade inga Playstation, Nintendo, X-box, ingen video eller DVD, inga
150 kanaler på TV:n, inget surroundljud, CD-spelare, inga MOBILTELEFONER, DATORER inget Internet eller MSN
Vi hade VÄNNER och dom fann vi UTOMHUS!!
Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder!!
Och inte blev någon stämd eller anmäld för det.
Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord och inte fortsatte maskarna att leva i magen!!
Vi fick luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en
pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så
många som fick sina ögon utpetade av pinnar.
Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på och ibland
steg vi bara in och pratade med dem.
Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna, dom som inte blev det, fick lära sig att handskas med besvikelsen
OTROLIGT ELLER HUR!!??
Tanken på att våra föräldrar skulle stå på vår sida om vi bröt mot lagen fanns inte.
Dom var faktiskt lagens högra arm!!
Denna generation har faktiskt fostrat dom största risktagarna,
problemlösarna och investerarna någonsin.
Dom senaste 50 åren har varit en explosion av uppfinningar och nya ideèr.
Vi hade frihet, misslyckanden, framgång och ansvar och vi lärde oss att ta allt detta!! (di)
Om du är en av dem så:
GRATTIS!!
lördag 7 mars 2009
Kärleken övervinner allt!
Denna länk sammanfattar min filosofi i livet.
http://www.youtube.com/watch?v=VJMbk9dtpdY
Otroligt stark video!
Må kärleken flöda
Q-ratorn
http://www.youtube.com/watch?v=VJMbk9dtpdY
Otroligt stark video!
Må kärleken flöda
Q-ratorn
fredag 6 mars 2009
Bråk i äktenskapet
Hej!
Fick ett mail från en kille vid namn "Berra 43". Han är trött på bråken med sin fru.
Han skriver att de bråkar flera gånger i veckan. Ofta äger grälen rum framför deras barn vilket gör honom ledsen och frustrerad. Fast han vet att det inte är bra för barnen kan han (de) inte hejda sig, gå undan och ta det vid ett senare tillfälle.
Berra undrar vad man kan göra åt detta och om andra också håller på detta vis?
Nedan kommer mina tankar och tips kring detta.
Att se sig själv ur partnerns synvinkel
Under olika perioder i mitt förhållandeliv har jag ställt mig samma fråga som Berra och något som brukar/brukade hjälpa mig är följande övning.
Lägg dig ner bekvämt, slut ögonen och ta ett djupt andetag. Håll andan och andas ut. Andas in genom munnen och ut genom näsan. Gör detta 5 gånger för att bli avslappnad och fokuserad. Tänk endast på din andning.
Gå nu med dina tankar igenom hela kroppen bit för bit. Fokusera på din arm. Spänn musklerna i den och slappna av. Fokusera på ditt ben. Spänn och slappna av osv.
När du gått igenom hela kroppen känner du dig lugn och avslappnad.
Fokusera nu på din andning igen i ett par minuter.
Föreställ dig sedan att står i ditt kök och grälar med din fru. Du skriker nedlåtande adjektiv till henne och du är arg. Känn de känslor du då brukar få och tänk på allt det du brukar säga henne och på hur du känner dig.
Ta sedan dig i dina tankar till dörröppningen där du står och ser på dig själv och din fru.
Vad säger ni, hur står ni, vad förmedlar ni till varandra? Vad är det ni egentligen vill säga varandra? Vad känner du när du ser det utifrån?
Ta dig sedan i dina tankar in i din fru.
Vad tänker hon, vad känner hon. Ilska? förtvivlan? En känsla av hopplöshet, rädsla, bitterhet? En ledsen känsla över att hon säger dumma saker till dig. Saker hon ångrar direkt hon säger dem? En sorg över att hon inte når fram till dig och att hon inte har förmågan att kontrollera sina känslor? Känner hon att du förminskar henne? Känner hon igen situationen från när hennes pappa skällde på henne och gav henne orättvis kritik?
Vad vill hon mest av allt egentligen?
Känn efter vad dina ord gör med henne och vad hon egentligen vill att du ska säga och göra. Vill hon bli förstådd och lyssnad på? Vill hon egentligen ha en kram? Vet hon att hon har fel men kan inte medge det för att du är så jävla dryg? Har hon ångest/menstruation eller andra jobbiga känslor som projiceras över på dig?
När jag gjort denna övning har jag fått bättre förmåga att förstå min partner och därmed kunnat se saken ur hennes perspektiv och därigenom även kunnat förhålla mig lugnare och mindre offensiv vilket gjort att bråken blivit mer konstruktiva och inriktade på sakfrågor.
Då det är svårt att ligga ner, blunda och läsa samtidigt, kan jag rekommendera att du ber din partner instruera dig (genom att läsa det ovan skrivna) för att sedan byta position med henne. Bara det faktum att ni gör övningen tillsammans resulterar i att Ni kommer en bit på vägen!
Lycka till Berra!
Q-ratorn
Fick ett mail från en kille vid namn "Berra 43". Han är trött på bråken med sin fru.
Han skriver att de bråkar flera gånger i veckan. Ofta äger grälen rum framför deras barn vilket gör honom ledsen och frustrerad. Fast han vet att det inte är bra för barnen kan han (de) inte hejda sig, gå undan och ta det vid ett senare tillfälle.
Berra undrar vad man kan göra åt detta och om andra också håller på detta vis?
Nedan kommer mina tankar och tips kring detta.
Att se sig själv ur partnerns synvinkel
Under olika perioder i mitt förhållandeliv har jag ställt mig samma fråga som Berra och något som brukar/brukade hjälpa mig är följande övning.
Lägg dig ner bekvämt, slut ögonen och ta ett djupt andetag. Håll andan och andas ut. Andas in genom munnen och ut genom näsan. Gör detta 5 gånger för att bli avslappnad och fokuserad. Tänk endast på din andning.
Gå nu med dina tankar igenom hela kroppen bit för bit. Fokusera på din arm. Spänn musklerna i den och slappna av. Fokusera på ditt ben. Spänn och slappna av osv.
När du gått igenom hela kroppen känner du dig lugn och avslappnad.
Fokusera nu på din andning igen i ett par minuter.
Föreställ dig sedan att står i ditt kök och grälar med din fru. Du skriker nedlåtande adjektiv till henne och du är arg. Känn de känslor du då brukar få och tänk på allt det du brukar säga henne och på hur du känner dig.
Ta sedan dig i dina tankar till dörröppningen där du står och ser på dig själv och din fru.
Vad säger ni, hur står ni, vad förmedlar ni till varandra? Vad är det ni egentligen vill säga varandra? Vad känner du när du ser det utifrån?
Ta dig sedan i dina tankar in i din fru.
Vad tänker hon, vad känner hon. Ilska? förtvivlan? En känsla av hopplöshet, rädsla, bitterhet? En ledsen känsla över att hon säger dumma saker till dig. Saker hon ångrar direkt hon säger dem? En sorg över att hon inte når fram till dig och att hon inte har förmågan att kontrollera sina känslor? Känner hon att du förminskar henne? Känner hon igen situationen från när hennes pappa skällde på henne och gav henne orättvis kritik?
Vad vill hon mest av allt egentligen?
Känn efter vad dina ord gör med henne och vad hon egentligen vill att du ska säga och göra. Vill hon bli förstådd och lyssnad på? Vill hon egentligen ha en kram? Vet hon att hon har fel men kan inte medge det för att du är så jävla dryg? Har hon ångest/menstruation eller andra jobbiga känslor som projiceras över på dig?
När jag gjort denna övning har jag fått bättre förmåga att förstå min partner och därmed kunnat se saken ur hennes perspektiv och därigenom även kunnat förhålla mig lugnare och mindre offensiv vilket gjort att bråken blivit mer konstruktiva och inriktade på sakfrågor.
Då det är svårt att ligga ner, blunda och läsa samtidigt, kan jag rekommendera att du ber din partner instruera dig (genom att läsa det ovan skrivna) för att sedan byta position med henne. Bara det faktum att ni gör övningen tillsammans resulterar i att Ni kommer en bit på vägen!
Lycka till Berra!
Q-ratorn
måndag 2 mars 2009
Vill du ha många besökare på din blogg?
Något som är nytt heter Viral Trafik. Om man registrerar sin blogg där ska man få väldigt mycket mer läsare helt gratis.
Qratorn
Qratorn
Hur hittar man den sanna kärleken?
Här kommer en delikat fråga från Nellie, 37!
Hej,
Jag har efter skilsmässa och snart 5 år som singel (till och från) börjat tvivla på att jag ska finna den sanna, äkta och starka kärleken. Jag verkar dra till mig och falla för "fel" män. Det är som om att kombinationen fysisk attraktion och själslig samhörighet sällan gå hand i hand. Jag längtar efter en kärleksrelation i mitt liv, en som håller och som kan växa.
Hur ska jag göra för att bryta detta negativa mönster och få det jag vill ha?
Nellie, 37
Ja, du Nellie...där sätter du mig lite på pottkanten då frågan inte är enkel att svara på. Jag har dock funderat lite på detta och här kommer mina reflektioner i ämnet. Vissa tankar stämmer in på dig andra inte. Du får ta russinen i kladdkakan. (avdelning, finns det russin i kladdkaka?)
Psykologiska mönster/bindningar
Min uppfattning är att de flesta (säg gärna emot!) relationer bygger på osunda bindningar. Man söker de egenskaper man förnekar hos sig själv och projicerar (lägger över) dem på sin partner vilket i princip leder till ett krig med sig själv!
Val av livspartner är inga rationella val. Man kan ha en idealbild av vad man vill ha och i slutänden står man med en man/kvinna som inte motsvara den bilden alls. Hur kan det komma sig?
Jag tror att detta beror på föräldrarna.
Har man haft en pappa som haft svårt för att visa dig känslor väljer du en partner som har svårt att visa känslor. Vem vet, någon dag kanske man kan bryta igenom och äntligen få bekräftelsen från den emotionellt avståndstagande pappan symboliserad av partnern vilket i sig inte är lönt för när det händer ( om det händer) går man vidare till nästa otillgängliga objekt.
Har du haft en mamma som varit kritisk och ställt höga krav på dig, väljer du en partner som är kritisk och krävande. Allt för att få bekräftelse på din egen bild av dig själv. Du väljer bort människor som har förmåga att ge för att du inte vill ha något som inte stämmer in på din bild av dig själv. Om man inte tycker om sig själv vill man inte att någon annan ska göra det.
Detta är exempel - generaliserande sådana - på mönster som människor bär på.
Det är därför vissa säger att kvinnor som blir misshandlade av sina män själva har del i problematiken. De har då - enligt denna teori - undermedvetet sökt sig till den sortens män och har ej förmågan att se, eller om de ser, inte förmågan att bryta mönstret.
Mogna relationer
Jag vill påstå - säg gärna emot mig - att få relationer bygger på mogen och äkta kärlek.
En kärlek som bygger på att två individer med goda självbilder älskar varandra och både ger och tar. Har förmåga att ta ansvar för sina behov och att veta gränsen mellan jag och du.
En kärlek där man ger utan att förvänta sig något tillbaka. En kärlek som bygger på förtroende och där man låter varandra andas och växa. En kärlek där man stöttar varandra och växer tillsammans.
För att uppleva denna kärlek behöver man känna till och bearbeta de mönster man bär på. Det innebär att man måste integrera sin bild av sig själv med omgivningens bild av dig och att man erkänner och accepterar de egenskaper hos dig själv som du inte vill kännas vid för att sedan möta en människa som har gjort samma resa med sig själv.
Då jag har förmånen att veta vem Nellie är kan jag säga att denna kvinna är mycket speciell. Hon är både "tillgänglig" (misstolka mig inte nu!) i det att hon bjuder på sig själv, att hon är vacker, intelligent och djup på samma gång. Sådana växer inte på träd.
Detta torde betyda att den rätta för henne inte kommer att dyka upp i den lokala affären på hörnet...
Läste i en undersökning häromdagen att de partners som håller samman längst är de som är lika varandra i åsikter, personliga egenskaper och värderingar...
Man kan inte sätta in en strasspärla i ett halsband gjort av smaragder.
Därför är det logiskt att det tar tid för Nellie att hitta den rätte. Dels för att det inte finns så himla många människor som ser sig och tar sig som de är och dels för att det inte finns smaragder överallt.
Jag har genom åren försökt lösa mina mönster genom att kämpa med mig själv hos mina ex, att söka nya (ex) när utmaningen inte finns kvar, dvs säga när jag äntligen känt att jag vetat var jag haft partnern..avslutat förhållandet. Tråkigt men sant.
Min erfarenhet är att när man söker så finner man inte och varenda gång man blivit tillsammans med någon så undrar man "hur gick detta till egentligen?" vilket betyder att när man slutar leta och funderar på det så kommer det av sig själv.
Därför Nellie, kommer det att ta tid för dig - det ligger i din saks natur - att finna den rätte.
Du kommer inte att finna den. Den kommer att finna dig....
Lycka till!
Q-ratorn
Hej,
Jag har efter skilsmässa och snart 5 år som singel (till och från) börjat tvivla på att jag ska finna den sanna, äkta och starka kärleken. Jag verkar dra till mig och falla för "fel" män. Det är som om att kombinationen fysisk attraktion och själslig samhörighet sällan gå hand i hand. Jag längtar efter en kärleksrelation i mitt liv, en som håller och som kan växa.
Hur ska jag göra för att bryta detta negativa mönster och få det jag vill ha?
Nellie, 37
Ja, du Nellie...där sätter du mig lite på pottkanten då frågan inte är enkel att svara på. Jag har dock funderat lite på detta och här kommer mina reflektioner i ämnet. Vissa tankar stämmer in på dig andra inte. Du får ta russinen i kladdkakan. (avdelning, finns det russin i kladdkaka?)
Psykologiska mönster/bindningar
Min uppfattning är att de flesta (säg gärna emot!) relationer bygger på osunda bindningar. Man söker de egenskaper man förnekar hos sig själv och projicerar (lägger över) dem på sin partner vilket i princip leder till ett krig med sig själv!
Val av livspartner är inga rationella val. Man kan ha en idealbild av vad man vill ha och i slutänden står man med en man/kvinna som inte motsvara den bilden alls. Hur kan det komma sig?
Jag tror att detta beror på föräldrarna.
Har man haft en pappa som haft svårt för att visa dig känslor väljer du en partner som har svårt att visa känslor. Vem vet, någon dag kanske man kan bryta igenom och äntligen få bekräftelsen från den emotionellt avståndstagande pappan symboliserad av partnern vilket i sig inte är lönt för när det händer ( om det händer) går man vidare till nästa otillgängliga objekt.
Har du haft en mamma som varit kritisk och ställt höga krav på dig, väljer du en partner som är kritisk och krävande. Allt för att få bekräftelse på din egen bild av dig själv. Du väljer bort människor som har förmåga att ge för att du inte vill ha något som inte stämmer in på din bild av dig själv. Om man inte tycker om sig själv vill man inte att någon annan ska göra det.
Detta är exempel - generaliserande sådana - på mönster som människor bär på.
Det är därför vissa säger att kvinnor som blir misshandlade av sina män själva har del i problematiken. De har då - enligt denna teori - undermedvetet sökt sig till den sortens män och har ej förmågan att se, eller om de ser, inte förmågan att bryta mönstret.
Mogna relationer
Jag vill påstå - säg gärna emot mig - att få relationer bygger på mogen och äkta kärlek.
En kärlek som bygger på att två individer med goda självbilder älskar varandra och både ger och tar. Har förmåga att ta ansvar för sina behov och att veta gränsen mellan jag och du.
En kärlek där man ger utan att förvänta sig något tillbaka. En kärlek som bygger på förtroende och där man låter varandra andas och växa. En kärlek där man stöttar varandra och växer tillsammans.
För att uppleva denna kärlek behöver man känna till och bearbeta de mönster man bär på. Det innebär att man måste integrera sin bild av sig själv med omgivningens bild av dig och att man erkänner och accepterar de egenskaper hos dig själv som du inte vill kännas vid för att sedan möta en människa som har gjort samma resa med sig själv.
Då jag har förmånen att veta vem Nellie är kan jag säga att denna kvinna är mycket speciell. Hon är både "tillgänglig" (misstolka mig inte nu!) i det att hon bjuder på sig själv, att hon är vacker, intelligent och djup på samma gång. Sådana växer inte på träd.
Detta torde betyda att den rätta för henne inte kommer att dyka upp i den lokala affären på hörnet...
Läste i en undersökning häromdagen att de partners som håller samman längst är de som är lika varandra i åsikter, personliga egenskaper och värderingar...
Man kan inte sätta in en strasspärla i ett halsband gjort av smaragder.
Därför är det logiskt att det tar tid för Nellie att hitta den rätte. Dels för att det inte finns så himla många människor som ser sig och tar sig som de är och dels för att det inte finns smaragder överallt.
Jag har genom åren försökt lösa mina mönster genom att kämpa med mig själv hos mina ex, att söka nya (ex) när utmaningen inte finns kvar, dvs säga när jag äntligen känt att jag vetat var jag haft partnern..avslutat förhållandet. Tråkigt men sant.
Min erfarenhet är att när man söker så finner man inte och varenda gång man blivit tillsammans med någon så undrar man "hur gick detta till egentligen?" vilket betyder att när man slutar leta och funderar på det så kommer det av sig själv.
Därför Nellie, kommer det att ta tid för dig - det ligger i din saks natur - att finna den rätte.
Du kommer inte att finna den. Den kommer att finna dig....
Lycka till!
Q-ratorn
lördag 28 februari 2009
Självmordstankar
Jag har tagit emot flera mail från förtvivlade flickor som funderar på självmord.
Deras mail berör mig djupt då jag själv förlorat min dotter Alexandra, 14 år som tog sitt liv för 7 år sedan.
Jag har valt ut ett brev från en tjej som vill vara anonym.
Hennes livshistoria är präglad av svårigheter och elände men ur historien framträder också en människa med otrolig styrka och envishet.
Här är hennes mail:
Hej..Uppskattar verkligen att du lägger ner tid på att hjälpa folk.
Helt otroligt fint gjort av dig!
Okej..jag vet inte hur jag ska börja. Kan börja med att säga att jag precis fyllt 19 år och har gjort allt vad jag kan för att få hjälp av SOC och av psykolog, men ingenting har hjälpt.
I min familj är vi 4 barn - mamma och pappa. När jag var liten (ca 5 år) började min pappa spela på hästar. Han började även på ett jobba i Sthlm när vi bodde i Skåne så mina föräldrar var ganska frånskilda. Under den tiden var de endast min mamma som fick ta hand om alla barnen hemma och eftersom jag är näst äldst så fick jag klara mig själv. Då menar jag verkligen HELT själv. Min storebror blev ibland illa behandlad av mina föräldrar och de har sitt sina spår i mig eftersom han även blev mobbad i 9 års tid.
När jag var 9 år hade min pappas spelberoende gått så långt att vi blev utslängda på gatan eftersom vi inte hade något hus längre. Det gjorde att jag dagen därpå fick lämna alla mina kompisar, släktingar och allt för att flytta upp till Sthlm.
Väl i Sthlm började istället min pappa dricka och få en massa utbrott som gick överstyr på mig och hela familj. Han har försökt hänga sig i trappan ett antal gånger och de är väl tur att jag var vaken på nätterna och hörde de för att hjälpa honom bort därifrån. Han har även hotat med kniv och låst in sig själv för att begå självmord.
Detta pågick från 9-16 års ålder för mig. Under den tiden har jag fått tagit hand om mina 2 mindre syskon, min mamma och min pappa.
Har fått vara den som lagat mat, städat, torkat allas tårar och letat efter mina alkoholiserade pappa i skogen och på gatorna på nätterna. Detta slutade under julen 2004 med att han försökte bränna upp hela huset och polisen kom och hämtade min pappa. Då hade detta pågått i 5 år. Han släpptes dock ur häktet dagen därpå och under några veckor bodde vi alla utspridda men vi flyttade ihop hela familj återigen.
Min pappa började dricka igen och jag blev misshandlad psykiskt och fysiskt av båda mina föräldrar.
De blir jag även idag. Dagligen.
Min mentor gjorde en anmälan till SOC när hon såg att jag började må allt sämre förra året. Jag har då levt med riktigt STOR ångest sen jag var 5 år och skurit mig i 4 år. Hatar mig själv och har ingen självrespekt. SOC fick reda på allt detta och erbjöd mig jourfamilj men eftersom jag då var 17 år ville jag helst bo själv och bilda egen familj av mina kompisar eftersom jag accepterat att jag inte får tillbaka min barndom. Jag klarar inte av att äta med andra familjer eller vara med andra. Jag tackade därför nej och bad om att bo Mellanbo eller få egen lägenhet. Detta sa dom nej till och utredningen lades ner.
Psyk kontakades och jag fick träffa psykolog och läkare. Fick även mediciner utskrivna. Min läkare och psykolog bedömde de som om jag absolut INTE kan bo hemma och anmälde även dom till SOC.
Istället sa SOC att jag "var för sjuk och mådde för dåligt" för att bo själv trots att de tidigare sa att jag mådde för bra för att få deras hjälp.
Så SOC vägrade hjälpa mig igen och utredningen lades ner igen. När jag fick veta detta tog jag överdos på överdos och hamnade på psyk i november 2008. Sedan dess har jag mått hur dåligt som helst, skurit totalt sönder mig och jag vill verkligen inte leva längre. Självmordstankarna är konstanta och jag vet inte var jag ska ta vägen.
Nu till fråga, hur ska jag få SOC att hjälpa mig? Jag blir fortfarande psykiskt och fysiskt misshandlad hemma. Min pappa dricker lika mycket som alltid. Min familj är splittrat.
Och jag funderar ärligt på att ta mitt liv vilken sekund som helst.
/E
Jag har förmånen att samarbeta med Ludmilla som jag lärt känna från hennes blogg, http://ludmilla.se/. Ludmilla är leg. läkare och KBT- terapeut. Förra året tog hennes dotter sitt liv och hon skriver i sin blogg om sin sorg och om hur hon hanterar den.
En fantastisk kvinna som är en stor inspirationskälla för många i samma situation.
Jag bad henne läsa frågan ovan och här kommer hennes tankar.
Hej
Jag läser ditt mail och förstår hur fruktansvärt jobbigt du har det.
Du har under så lång tid utsatts för en enorm stress genom att du växt upp med föräldrar som inte heller har mått bra.Eftersom du skriver att du fortfarande utsätts för psykisk och fysisk misshandel dagligen av dina föräldrar tycker jag att det verkar olämpligt att du bor hemma just nu. Du skriver att du helst vill bo själv. Samtidigt skriver du att du är självmordsbenägen och då är det ju inte alls bra att du är själv.
Finns det någon annan släkting eller kompis familj som du skulle kunna bo hos ett tag? Det är flera bitar i din situation som behöver tas tag i. Någon måste ha det sammanhängande ansvaret och en tydlig behandlingsplan för att du ska må bättre. Det framkommer inte huruvida du fortfarande har kontakt med läkare och psykolog. Har du det? Är det bra kontakter? Jag undrar om du är ärlig gentemot dem?
Jag förstår att du känner dig helt uppgiven eftersom du inte ser någon väg ut. Det är dock väldigt viktigt att förstå att så dåligt som du mår nu kommer du inte att må sen. Det kommer att bli bättre. Jag vet att det är svårt att förstå det just nu så du får helt enkelt ta mitt ord för att det är så. Det är viktigt att du förstår vilka konsekvenser det skulle få om du skulle ta ditt liv. Dina syskon behöver dig. Du är sannolikt mycket, mycket viktig särskilt för dina yngre syskon. Hur skulle de klara sig om du väljer att lämna dem. De skulle få men för livet. Du befinner dig just nu i ett livsfarligt tillstånd. Det är viktigt att du söker hjälp nu. Jag skulle vilja att du åker till psykakuten på en gång och berättar precis det som du har berättat för mig . Var precis så ärlig så kommer de att ta dig på största allvar. Det finns också en nationell hjälplinje som du kan ringa:Nationella hjälplinjen tel: 020-22 00 60. Ring och berätta hur du känner dig så får du hjälp.
Nationella hjälplinjen är öppen måndag-torsdag mellan klockan 17.00-22.00 och fredag-söndag mellan klockan 17.00-24.00. Samtalen är kostnadsfria och det syns inte heller på telefonräkningen att du ringt. Jag skulle också vilja att du mailar mig efteråt så att jag vet hur det har gått. Det finns flera olika vägar att gå och du ska inte ge upp. Jag hjälper dig att hitta hjälp! Håll kontakten!
Varm kram till dig
Ludmilla
Jag vill tacka Ludmilla för hennes tankar och jag hoppas de ska hjälpa dig på vägen E!
Kram
Q-ratorn
Deras mail berör mig djupt då jag själv förlorat min dotter Alexandra, 14 år som tog sitt liv för 7 år sedan.
Jag har valt ut ett brev från en tjej som vill vara anonym.
Hennes livshistoria är präglad av svårigheter och elände men ur historien framträder också en människa med otrolig styrka och envishet.
Här är hennes mail:
Hej..Uppskattar verkligen att du lägger ner tid på att hjälpa folk.
Helt otroligt fint gjort av dig!
Okej..jag vet inte hur jag ska börja. Kan börja med att säga att jag precis fyllt 19 år och har gjort allt vad jag kan för att få hjälp av SOC och av psykolog, men ingenting har hjälpt.
I min familj är vi 4 barn - mamma och pappa. När jag var liten (ca 5 år) började min pappa spela på hästar. Han började även på ett jobba i Sthlm när vi bodde i Skåne så mina föräldrar var ganska frånskilda. Under den tiden var de endast min mamma som fick ta hand om alla barnen hemma och eftersom jag är näst äldst så fick jag klara mig själv. Då menar jag verkligen HELT själv. Min storebror blev ibland illa behandlad av mina föräldrar och de har sitt sina spår i mig eftersom han även blev mobbad i 9 års tid.
När jag var 9 år hade min pappas spelberoende gått så långt att vi blev utslängda på gatan eftersom vi inte hade något hus längre. Det gjorde att jag dagen därpå fick lämna alla mina kompisar, släktingar och allt för att flytta upp till Sthlm.
Väl i Sthlm började istället min pappa dricka och få en massa utbrott som gick överstyr på mig och hela familj. Han har försökt hänga sig i trappan ett antal gånger och de är väl tur att jag var vaken på nätterna och hörde de för att hjälpa honom bort därifrån. Han har även hotat med kniv och låst in sig själv för att begå självmord.
Detta pågick från 9-16 års ålder för mig. Under den tiden har jag fått tagit hand om mina 2 mindre syskon, min mamma och min pappa.
Har fått vara den som lagat mat, städat, torkat allas tårar och letat efter mina alkoholiserade pappa i skogen och på gatorna på nätterna. Detta slutade under julen 2004 med att han försökte bränna upp hela huset och polisen kom och hämtade min pappa. Då hade detta pågått i 5 år. Han släpptes dock ur häktet dagen därpå och under några veckor bodde vi alla utspridda men vi flyttade ihop hela familj återigen.
Min pappa började dricka igen och jag blev misshandlad psykiskt och fysiskt av båda mina föräldrar.
De blir jag även idag. Dagligen.
Min mentor gjorde en anmälan till SOC när hon såg att jag började må allt sämre förra året. Jag har då levt med riktigt STOR ångest sen jag var 5 år och skurit mig i 4 år. Hatar mig själv och har ingen självrespekt. SOC fick reda på allt detta och erbjöd mig jourfamilj men eftersom jag då var 17 år ville jag helst bo själv och bilda egen familj av mina kompisar eftersom jag accepterat att jag inte får tillbaka min barndom. Jag klarar inte av att äta med andra familjer eller vara med andra. Jag tackade därför nej och bad om att bo Mellanbo eller få egen lägenhet. Detta sa dom nej till och utredningen lades ner.
Psyk kontakades och jag fick träffa psykolog och läkare. Fick även mediciner utskrivna. Min läkare och psykolog bedömde de som om jag absolut INTE kan bo hemma och anmälde även dom till SOC.
Istället sa SOC att jag "var för sjuk och mådde för dåligt" för att bo själv trots att de tidigare sa att jag mådde för bra för att få deras hjälp.
Så SOC vägrade hjälpa mig igen och utredningen lades ner igen. När jag fick veta detta tog jag överdos på överdos och hamnade på psyk i november 2008. Sedan dess har jag mått hur dåligt som helst, skurit totalt sönder mig och jag vill verkligen inte leva längre. Självmordstankarna är konstanta och jag vet inte var jag ska ta vägen.
Nu till fråga, hur ska jag få SOC att hjälpa mig? Jag blir fortfarande psykiskt och fysiskt misshandlad hemma. Min pappa dricker lika mycket som alltid. Min familj är splittrat.
Och jag funderar ärligt på att ta mitt liv vilken sekund som helst.
/E
Jag har förmånen att samarbeta med Ludmilla som jag lärt känna från hennes blogg, http://ludmilla.se/. Ludmilla är leg. läkare och KBT- terapeut. Förra året tog hennes dotter sitt liv och hon skriver i sin blogg om sin sorg och om hur hon hanterar den.
En fantastisk kvinna som är en stor inspirationskälla för många i samma situation.
Jag bad henne läsa frågan ovan och här kommer hennes tankar.
Hej
Jag läser ditt mail och förstår hur fruktansvärt jobbigt du har det.
Du har under så lång tid utsatts för en enorm stress genom att du växt upp med föräldrar som inte heller har mått bra.Eftersom du skriver att du fortfarande utsätts för psykisk och fysisk misshandel dagligen av dina föräldrar tycker jag att det verkar olämpligt att du bor hemma just nu. Du skriver att du helst vill bo själv. Samtidigt skriver du att du är självmordsbenägen och då är det ju inte alls bra att du är själv.
Finns det någon annan släkting eller kompis familj som du skulle kunna bo hos ett tag? Det är flera bitar i din situation som behöver tas tag i. Någon måste ha det sammanhängande ansvaret och en tydlig behandlingsplan för att du ska må bättre. Det framkommer inte huruvida du fortfarande har kontakt med läkare och psykolog. Har du det? Är det bra kontakter? Jag undrar om du är ärlig gentemot dem?
Jag förstår att du känner dig helt uppgiven eftersom du inte ser någon väg ut. Det är dock väldigt viktigt att förstå att så dåligt som du mår nu kommer du inte att må sen. Det kommer att bli bättre. Jag vet att det är svårt att förstå det just nu så du får helt enkelt ta mitt ord för att det är så. Det är viktigt att du förstår vilka konsekvenser det skulle få om du skulle ta ditt liv. Dina syskon behöver dig. Du är sannolikt mycket, mycket viktig särskilt för dina yngre syskon. Hur skulle de klara sig om du väljer att lämna dem. De skulle få men för livet. Du befinner dig just nu i ett livsfarligt tillstånd. Det är viktigt att du söker hjälp nu. Jag skulle vilja att du åker till psykakuten på en gång och berättar precis det som du har berättat för mig . Var precis så ärlig så kommer de att ta dig på största allvar. Det finns också en nationell hjälplinje som du kan ringa:Nationella hjälplinjen tel: 020-22 00 60. Ring och berätta hur du känner dig så får du hjälp.
Nationella hjälplinjen är öppen måndag-torsdag mellan klockan 17.00-22.00 och fredag-söndag mellan klockan 17.00-24.00. Samtalen är kostnadsfria och det syns inte heller på telefonräkningen att du ringt. Jag skulle också vilja att du mailar mig efteråt så att jag vet hur det har gått. Det finns flera olika vägar att gå och du ska inte ge upp. Jag hjälper dig att hitta hjälp! Håll kontakten!
Varm kram till dig
Ludmilla
Jag vill tacka Ludmilla för hennes tankar och jag hoppas de ska hjälpa dig på vägen E!
Kram
Q-ratorn
onsdag 25 februari 2009
Maila frågor till Qratorn!
Hej
Skriv gärna till min mail om frågor som rör sig om livet. Det kan handla om barn, familj, relationer, sorg, handikapp, skilsmässa, sport, fondsparande, sex, grubbel, kärlek och allt annat som har med livet att göra!Min mailadress är Qrator66@gmail.com
Jag får många frågor men jag svara på just din fråga så fort jag kan. Ibland kommer det frågor som är likartade och då samlar jag dem och kommer med reflektioner kring de frågorna i ett inlägg!
Varmt välkommen till Qratorn!
Tänk på att mina tankar inte är rätt svar på livets alla funderingar. Jag har varit med om en del i livet och kan därmed ge mina reflektioner kring din fråga!
Mindfulness
För de som vill veta mer om Mindfulness. Att kunna vara här och nu.
Kolla in länken nedan!
http://www.youtube.com/watch?v=3nwwKbM_vJc
Q-ratorn
Kolla in länken nedan!
http://www.youtube.com/watch?v=3nwwKbM_vJc
Q-ratorn
tisdag 24 februari 2009
Att prioritera i livet...
- Hej Eva!
- Din fråga rör sig om ett ämne som många föräldrar känner igen och kan skriva under på.
- Jag tror att det är viktigt att sluta dela upp dagen och veckan i olika delar. Ofta tänker man "när jag lagt barnen ska jag..", "när jag kommer hem från jobbet ska jag", ikväll är det kören och jag måste hinna laga middag innan jag ska iväg" . Man fokuserar på att det snart blir helg och ser fram emot den. Man lägger tankar på måndagen som är ångestfylld för många. Man delar upp tillvaron i olika moment och och lägger mkt energi på att tänka kring detta och på det som ska hända framöver.
- Släpp alla sådana tankar!
- Fokusera istället alla dina tankar på här och nu. Står du och diskar så står du och diskar. Tänk inte på det du ska göra efter disken. Du kan ju ändå inte göra det nu. Se på diskmedlets förmåga att lösa smutsen, känn det varma vattnet mot dina händer. Finn glädjen i att diska och bli förvånad när du märker att du är färdig. När du lägger märke till att dina tankar börjar vandra till vad du ska göra efter disken, koncentrerar du dig på det du gör igen och vägrar tänka på något annat!
- Använd detta exempel på alla situationer i din tillvaro. Lev här och nu. Lev i tiden, jaga inte den. Lev i din handling och i dig själv. Sträva efter att inte se på dig själv utifrån, utan var i dig själv. Släpp kontrollen! Det ordnar sig!
- Efterhand du tränar på detta och får större förmåga att vara i tiden känner du att din frustration över allt det du borde ha gjort/ska göra, reduceras. Du finner glädje i det lilla och ser inte fram emot/tänker tillbaka på, eller räds det du inte gör för tillfället.
Struktur
Om filosofin ovan står för fria tyglar kommer nedan tankar och tips om ramarna, hur man kan strukturera upp och ta kontroll över sitt liv. Så, läs vidare.
Familjeråd
Jag vet inte hur gamla dina barn är men föreställer mig att de nått den ålder där det går att diskutera med dem. Då kan familjeråd vara ett bra forum för att föra fram önskemål, beskriva hur man upplever olika saker och besluta saker tillsammans.
Om du vid ett sådant skulle beskriva för dina barn hur du upplever det och fråga dem om tips och ideér på vad du - och de - skulle kunna göra åt saken är jag övertygad om att du skulle bli bemött med tips och förståelse.
Om sedan barnens pappa inte heller är för barnslig;) kan du ta upp frågan med honom och tillsammans komma fram till lösningar som gynnar er och barnen.
Jag har lagt märke till att saker inte blir av. Saker såsom bio med kompisar, karateträningen, middag med sambo osv. Varför? Jo, saker blir inte av om man inte tar ett aktivt beslut, bestämmer tidpunkt och ordnar det som behövs för att det ska gå att genomföra. Vad gör det om man bestämmer att man ska gå på bio om 6 veckor? Det kan verka konstigt långt fram i tiden men om det är det som behövs för att det ska bli av är det så vi behöver göra. Ta alltså ett beslut om en aktivitet långt i förväg och se till att det blir av.
Dina barn behöver en mamma som är tillfreds med sig själv. Som har ork och lust över till sig själv och till dem. Du behöver inte ha dåligt samvete för att du satsar på dig själv. Du gör ju det delvis för deras skull. Finns ingen maskin som inte behöver service för att kunna ge service.
Förstoringsglas
För att skapa förändring i livet krävs fokusering. Tänk dig ett förstoringsglas som du låter solen strila igenom. Håller du det på samma ställe tillräckligt länge kommer det att börja glöda. Ofta är vi föräldrar stressade. Vi har 20 förstoringsglas som inte är stilla i en sekund.
Övningen nedan är ett exempel på hur vi kan hålla ett förstoringsglas stilla och därmed få till stånd positiva ändringar i våra liv.
Vision
Tidigare nämnde jag att det krävs struktur för att kunna släppa den. Nå, ta en penna och ett papper och rita/måla, skriv ner en beskrivning av hur ditt liv ser ut om 3 år. Skapa ett drömscenario, en vision.
Svara därefter spontant och snabbt på frågorna nedan. var snäll mot dig själv. Att censurera är förbjudet.
1) A Vilka misslyckanden mötte du det gångna året? Vad gick åt skogen? Vad gick fel?
B Vad berodde det på? Här får du gärna spekulera över din egen del i det hela.
C Vad har du lärt dig av detta?
2) A Vilka lyckanden - ja, varför finns ordet misslyckanden men inte lyckanden egentligen -
mötte du det gångna året? Vad uträttade du som var positivt. Vad är du
stolt över, vad är du nöjd med? Var snäll mot dig själv och tänk på att minsta sak räknas!
B Vad berodde det på? Även här får du spekulera över din egen del i det hela!
C Vad har du lärt dig av detta?
3) Vilka värderingar har du i ditt liv? Vad vill du att andra ska säga om dig? Hur vill du att de
ska beskriva dig? När dina barn är vuxna kan de uttrycka sig på följande vis "ja föräldrar är
ju som de är men min mamma sa alltid att ....och det är något jag burit med mig sedan jag var
liten. Det är viktigt för mig" Ja vad är det du ger vidare till dina barn? Det som är utmärkande
för dig?
4) Vilka roller har du i ditt liv? Ex. Syskon, mamma, dotter, klubbmedlem, väninna, god vän till
mig själv, sambo, fru, yrkeskvinna etc. Skriv ner alla de roller du kan komma på!
5) Vilka mål har du i varje roll?
Exempel: Roll = God vän till mig själv Mål= Att lyssna till min kropp och själ och ta ansvar för
mina behov och önskningar och därmed kunna bli en person som är tillfreds med sig själv och
med förmåga att sprida en positiv stämning kring mig.
Målen ska leda dig till din vision som du tidigare målade upp. De ska vara realistiska.
Skriv nu ner dina mål för varje roll. Målen bygger på dina värderingar du skrivit ovan och de
hjälper dig att utforma hur du vill vara i varje roll!
6) Delmål
Under varje mål ska du nu skapa delmål. Delmålen ska beskriva hur du ska nå dina mål. Vad
du behöver göra och när du ska göra det.
7) Nu väljer du ut tio delmål. Rangordna dem i en lista från 1-10. Sätt upp den på kylskåpet och
bocka av efter hand för att sedan fylla på med fler!
8) Utvärdering
När det gått en tid som du själv bestämmer, gör du en utvärdering av hur det gått. Har du
nått dina delmål, dina mål inom respektive roll? Är du på väg mot din vision?
Jag har själv provat denna metod och vet att den fungerar.
Behöver du , Eva eller någon annan som vill prova på denna metod, mer information är det bara att maila mig på Qrator66@gmail.com
Älska dig själv som såsom du älskar din nästa.
mvh
Q-ratorn
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
